Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Carl-Michael Edenborg, Bruno Jacobs

 

Några hållpunkter inför en poesins svenska historia

 

När det poetiska sinnet ger sig in i vad Historien lämnat efter sig, är det även då begäret som är dess drivkraft och som anger dess kurs. Vissa stjärnor och konstellationer i det historiska stjärntäcket träder då ner till iakttagarens laddade subjektivitet. Nuets begär möter särskilda spår i det förflutna, orienterat av sin egen logik.

Emot upptäckarens självpålagda behärskning tenderar inriktningen på det förflutna att bli en inriktning på framtiden.

– Herbert Marcuse

 

 

Hjulet på Marcus Larsons vagn

Bondsonen Marcus Larson (1825 – 1864) från Åtvidabergstrakten är under en tid en internationellt mycket framgångsrik målare. Efter en vistelse i Köpenhamn, där han lär sig måla de havsvågor som skulle förbli en anfäktelse, och sedan i Tyskland och i Paris, gör han ett snabbt genombrott. När hans vanligtvis mycket stora målningar med brinnande ångfartyg, skeppsbrott i månsken och vattenfall, etc. visas, är det trängsel i utställningslokalerna. Hans tavlor blir allt större och han målar allt snabbare. Vid ett tillfälle, i Düsseldorf, hyr han en ölhall där han avslutar en monumental duk på bara två veckor. I februari 1859, i Akademiska föreningen i Lund, målar han den väldiga tavlan "Hav i månsken med fyr och brinnande ångbåt" inför publik på endast tio timmar. Han vill briljera i snabbhet, och målar vid ett annat tillfälle en "Solnedgång på havet" under samma tid som det tar för ett par musiker att spela Beethovens Kreuzersonat. Han lever i ett rasande tempo, och de stora pengar han tjänar blir han av ännu fortare.

Marcus Larson sägs ha varit en notorisk skrytare (han påstod sig t ex komma från en fattig miljö när hans familj i själva verket hade varit välbärgad) och extremt svartsjuk (hans fru lämnade honom till slut). Han uppnår sina största framgångar i St Petersburg 1861 och i London året därpå. Där dör han också slutligen, utfattig, sjuk och alkoholiserad.

År 1859 är Marcus Larson i Småland där han bygger en "mycket originell" ateljé "på en björkbekrönt höjd" från vilken fyra kyrkor och fem sjöar syns. Han betalar byggkarlarna furstligt, och det dricks en hel del ("Före middagstiden voro somliga redan knäsvaga af ädelt vin"). En vårnatt, då han i hög fart – med gnistrande hjul kan tänkas – återvänder från ett av sina krogbesök i sin vagn, ser han ateljén stå i lågor. Det har sagts att konstnären lugnt satte sig ned att göra en studie över eldsvådan, men det har år andra sidan också sagts att det var en av hans avmålade brinnande ångfartyg som antänt branden! Säkert är dock att han skall ha uppmuntrat dem som tillskyndat för att släcka elden att hurra: "Vi hurrade när vi reste stången på taket, låtom oss hurra nu när den ramlar!"

 

 Drakenstiernas laboratorium

 

 

Överstelöjtnanten och alkemisten Matthias Drankenstierna (1598 – 1670?) tillskrivs traditionellt det 1669 utkomna verket Via Philosophica Ad Veram som är signerat "Der Treugesinte Fortunatus". Han anses av en källa vara "den starkaste Alchymist Sverige haft". Efter sin död uppträder han åter i folksägnen som trollkarlen Svarte Francken som påstås ha sett en orm med två huvuden i en kittel. Han lär även ha spökat på Kungsnäs i Jämtland på 1800-talet.

Drakenstierna hade i en backe på Frösö, enligt tidigare nämnda källa, "ett kolossalt laboratorium som brann ner." Han var kommendant på Frösö skans, och en av hans underordnade var den säregne Anders Kempe (1622 – 1689), vilken skulle komma att förestå laboratoriet under några år, och som genom det han lärt av Drakenstierna senare kom att utveckla egna naturfilosofiska, mystiskt-etymologiska och delvis utopiska idéer, som han uttryckte i t ex boken Den Anatomerade Graanen.

Johannes Franck (1590 – 1661), Drakenstiernas bror, var också han alkemist. Bland annat skrev han och gav ut teser om den Philosophiska Stenen, och översatte samt publicerade Figilus' alkemiska drama Ett Lustigt och Liuflighit Samtaal emillan the Förnemsta och Edelste Berg-Gudar och een Högförfaren Philosopho Zamolxides benämnd: om then Edle och Dyrbare Klenodien Lapide Philosophorum. Johannes Franck skall ha "smädats på gatorna som bödel" och även hotats, på grund av att han förrättade anatomiska demonstrationer med djur under sin professur i medicin i Uppsala. Han sägs också ha gått omkring – inte så olikt Theophrastus Paracelsus som han beundrade – klädd i en lång svart rock, höga stövlar och med en värja i bältet.

(Matthias Franck adlades och tog namnet Drakenstierna. I alkemin betecknar draken begynnelsen. Stjärnan uppstår på ämnets yta senare under Verkets process.)

 

 Lasse-Majas skäggstubb

 

 

Vid sexton års ålder stjäler Lars Molen (1775 – 1845) pengar av sin styvfar, blir upptäckt och rymmer. Han lär sig en del om tjuvarnas konst av en smed och en dag, när han för nöjes skull provar dennes dotters kläder, upptäcker han hur bra att passar i dessa. Med tiden blir han allt skickligare tjuv parallellt med att han blir en mästare i att uppträda som kvinna – han är så skicklig att han förklädd lyckas tjäna flera månader på en herrgård och dessutom få ständiga friare, vilka han vanligtvis bestjäl.

När hans verksamhet går bra, lever han en lättings liv i Stockholm, går på operan, dricker dyra viner och klär sig i lyxiga klänningar. Men däremellan kan han, halvnaken efter någon hastig flykt, pulsa miltals genom vintriga nätter. Han är nu känd i hela riket under namnet Lasse-Maja, och både fruktas och beundras – av många ses han som ett slags hederlig Robin Hood. Han åker fast och lyckas fly ett flertal gånger tills han 1813 slutligen sätts på Carlstens fästning, där han skriver sina memoarer, Lasse-Majas äventyr. 1835 benådas han och slår sig till ro på en gård i Arboga-trakten.

Han låter sitt hår bli så långt att det går att fläta, och måste dessutom ständigt vara på sin vakt mot den egna kroppens största hot: skäggstubben.

 

 

Avsaknaden av en myt kring sjörövarna Skytten och Draken

 

År 1664 halshuggs den unge adelsmannen Gustaf Adolf Skytte, dömd för sjöröveri och mord, på Jönköpings torg, efter en långvarig process. I sina sista brev till konungen och sina domare, bönar han och ber, åberopande Guds nåd, sin ungdom, sina adelsprivilegier, etc., samtidigt som han erkänner sina dåd, dvs plundrandet av flera holländska handelsfartyg på den då helsvenska Östersjön tillsammans med kompanjonen Gustaf Drake (1634 – 1684), som förresten går fri från sina brott genom att fly till utlandet med sin hustru, Skyttens syster Anna.

Förbluffande mycket av deras dåd och äventyr har förblivit okänt. Säkert är dock, att sjöröverierna pågår under fyra år, mellan 1657 och 1661, och att Skytten och Draken blir allt djärvare, och samlar ett allt större följe. Studenten och matrosen Ligelius berättar bland annat att de före ett anfall tog fram tärningar, "att vi skulle kasta lott, på det man icke allenast skulle få se hvilka först skulle anfalla skieppet, utan ock att ei någon skulle kunna anskylla sig, att han ei samtyckt till deras förehafvanden, utan alla här medels blifva lika delaktiga." Förutom genom en ung Viktor Rydbergs Fribrytare på Östersjön, som är en starkt romantiserad och delvis, om än på ett tämligen lyckat sätt, förljugen roman om händelserna, har inte dessa båda pirater överlevt som mytiska gestalter i folkminnet. Varför?

 

 

August Strindberg och de Suckande Stenarna

Det tänkande som hos Strindberg i liv och författarskap kristalliserar sig på 1890-talet, av vilka man finner spår i skrifter som t ex Antibarbarus (1894), Des Arts Nouveaux (1894) – där han utvecklar sina idéer om automatism och konst – , Jardin des Plantes (1896) och På kyrkogården (1896) lyser med ett säreget ljus som tycks närmare det väsentliga än hans litterära, dramatiska och journalistiska ansträngningar. Detta tänkande, som senare utvecklas till religiositet, kan karaktäriseras som analogiskt, och det är förmodligen detta tänkande som fört honom till mystiken snarare än tvärtom.

Swedenborgs korrespondenslära, en specifik form av magiskt analogiskt tänkande under religionens täckmantel, tycks Strindberg så nära förknippat av hans egen inriktning att han kallar sig Swedenborgs lärjunge. Följande korta utrag är hämtade ur "Stenarnes Suckan" (i Jardin des Plantes).

"Man har ju länge sett fåglar äta sand, att strutsen sväljer stenar, och Humboldt bemärkte att vissa Sydamerikas innevånare åto lera, icke som okynne eller last, utan av nöd närde de sig därmed flera månader av året. Vi veta ju att vissa lappar och finnar åto bergmjöl (kiselsyra) antingen enbart eller blandat i bröd. Får äta i nödfall leran på åkern och sagan berättar att den hungrande vargen slukar jordkokar.

Stenar kunna således varda bröd, och kiseln räknas som näringsämne. Vadan då denna envisa gränsuppdragning mellan organiskt och oorganiskt, mellan kisel och kol, då naturen icke skiljer så strängt som laboratorn? (...)

Härmed har jag från metallerna åter huvudstupa kommit att vidröra skapelsens hemlighet, livets allestädesnärvaro, kolets detronisering såsom organisermernas stamfader, och jordarternas förrangsrätt... men det fanns ju intet före och efter då i begynnelsen var allt... om det fanns en begynnelse!

Nyligen såg jag i en levande och mycket skön bok (Jollivet-Castelot: L'âme et la vie de la matière) denna tanke uttalat ungefär så: "Ni säger att metallen är död! Och ändock andas järnet alldelles som ett djur. Järnet upptager syre ur luften och utgiver kolsyra, vatten och ammoniak."

Är detta blott en liknelse, eller en poetisk bild? Nej, det är mer än så, och mer än analogi; det är identitet!

Jag vill gå ett steg längre och säga: kiseln andas och har protoplasmats rörelseförmåga. (...)

– Klippan lever och kan föda liv genom jäsning. Stenkolen äro födda av berget... (kiseln till grafit och kol).

När viner jäser och man ser, under mikroskopet, hela zoologien resa förbi, så repeterar varje partikel sina minnesintryck från den metempsykos den haft att genomvandra, från djurkroppen i fästallet, från människokroppen, från vinstocken, från andra växter... (jfr: kristallaggregaterna, isblommorna och vinsyran!).

 

 Johannes Bureus' Birger Tidason

Förmodligen redan vid en tidig ålder blir Johannes Bureus (1568 – 1656) intresserad av de mystiska vetenskaperna. Han tycks avancera i det alkemiska stora verket, och skaffar sig betydande kunskaper i astrologi, magi, kaballa och hermetisk filosofi. Detta ses med oblida ögon av den religiösa och vetenskapliga makten, men hans parallella officiella ställning som den förste riksantikvarien och lärare åt Gustaf II Adolf skyddar honom från allvarligare förföljelser. Sina båda huvudintressen förenar han i Adulrune-systemet, företrädelsevis presenterat i skriften Adulruna Rediviva, som finns i skilda redaktioner. Denna "götiska kaballah", alltså en säregen nordisk språkmystik, grundar sig på tanken att varje runa, som exoteriskt är en bokstav (Bureus, som var den förste runforskaren, kände väl till denn aspekt), esoteriskt är en adulruna, en hieroglyf som förmedlar uråldrig visdom från en svunnen guldålder. Han arbetar med adulrunesystemet i omkring femtio år. Man kan förmoda att Birger Tidason, den "swenske Hermes Trismegistu" som enligt Bureus är adulrunans undervisare (i likhet med Hermes för hermetikerna runt år 0), är Johannes Bureus själv.

Bureus' växande intresse för kiliasm tycks ha fått sin början med en mystisk upplevelse 1613., kanske ett slags pånyttfödelse. Han svarar på rosenkorsordens appell och ger ut tre egna småskrifter riktade till brödraskapet. Det mest omfattande resultatet av hans kiliastiska ansträngningar är boken Nordlandalejonsens Rytande (1643), där han antyder att nordlandalejonet som siar och predikar om vad som skall komma, en ärkeängeln Elias förelöpare, inte är någon annan än han själv. Det berättas att Bureus på 1640-talet är nära att förlora sin gård i en vadslagning om det exakta datumet för yttersta domen, vilken han anser mycket nära förestående.

Den första januari 1580 blir Johannes Bureus biten av en häst i ansiktet; senare hotas han av bålet. Hans Adulruna Rediviva väntar på en rättvis granskning och på att ges ut, kanske i en version med modifierat språk. Runstenarna står trots allt kvar på många platser i det nordiska landskapet.

 

 

Emanuel Swedenborgs äktenskapliga färger

(...) denna term [den inre och yttre menniskan] uttrycker hos Swedenborg en andelig idé, som aflägsnar sig från materialismen och upphäfver den derigenom, at den liksom materialiserar andeliga ting och förandeligar de materiella. – Dom Pernetty

Ur De Amore Conjugiali (Om den Äktenskapliga Kärleken);

"Under det vi beskådade detta fingo vi se på väggen likasom en regnbåge, bestående af tre färger, purpurrödt, violblått (hyacint) och glänsande hvitt. Och vi sågo huru purpurfärgen gick igenom den violblå och färgade det hvittglänsande med safirblått, samt att denna färg flöt till baka genom den violblå till den purpurröda, och förhöjde denna likasom till en flammande glans. Äkta mannen sade till mig: "Förstår du det der?" Och jag svarade: Undervisa mig." Och han sade: "Purpurfärgen betecknar på grund af sin motsvarighet den äktenskapliga kärleken hos hustrun; den glänsande hvita färgen förståndigheten hos den äkta mannen; den violblå färgen början till äktenskaplig kärlek uti mannens förnimmelse från hustrun; samt den safirblå färgen, hvarmed den glänsande hvita var färgad, den äktenskapliga kärleken då hos mannen. Att denna färg flöt till baka genom den violblå till den purpurröda, och förhöjde den likasom till en flammande glans, betecknar mannens äktenskapliga kärlek tilbakaflytande till hustrun. Sådant förebildas på dessa väggar, då vi utaf begrundande om den äktenskapliga kärleken, dess inbördes, stegvis fortgående och samvarande förening med uppmärksamma ögon betrakta de derstädes afmålade regnbågarna."

Härtill yttrade jag: "Detta är mer mystiskt nu för tiden, ty det är förebildande gestalter af hemligheterna i den äktenskapliga kärleken hos en man med en hustru. Och han svarade: "Det är så, men detta är för oss inga hemligheter, och derföre ej heller mystiskt."

 

 

Atterdag Wermelins flickvän

Prästsonen från Värmland och Gustaf Frödings skolkamrat Atterdag Wermelin (1861 – 1904) är en av de tidigaste men mest glömda pionjärerna i den unga men då revolutionära socialdemokratiska rörelsen i det här landet. Det är också han som introducerar Karl Marx' politisk-ekonomiska teorier i Sverige, bland annat i skrifterna En humoristisk predikan om lyxen och Kan sparsamhet rädda proletariatet? Han är en uppskattad föredragshållare bland arbetare och bidrar också till den nystartade tidningen "Social-Demokraten". Det är sannolikt han och vännen Axel Danielsson som tar initiativet till publiceringen av de livfulla bladen "Lucifer", varav endast två nummer kommer ut (1886 och 1887), som innehåller material som inte anses lämpligt att publicera annorstädes. Detta hindrar dock inte dessa ironiska, radikala och hatiskt men roligt antiklerikala blad att sälja som "smör för solen" enligt socialdemokratins fader August Palm. I texter och dikter publicerade i Lucifer kompletterar Wermelins svarta humor på ett utmärkt sätt en ovanligt munter revolutionär optimism och iver.

Atterdag Wermelin utgör en ovanlig plankorsning mellan modern socialism, en omtalad romantisk natur, en radikal och sarkastisk humor som skickligt förmår parodiera exempelvis Tegnér, och en kompromisslös ateism i vilken kärlekens betydelse intar en central plats (t ex i berättelsen Förargelse i församlingen i Lucifer, april 1887). Han kan sägas vara i första hand poet, och som en följd därav socialist, satiriker och militant ateist. Över hans korta, avbrutna aktivitet och verk vilar framför allt ett löfte: de antyder med sin säregna anda att världens förändring är oskiljaktig från livets.

Hans verksamhet i "Jämmerdalen", som Sverige då gärna kalldes i radikala kretsar, blir kortvarig. Kumpanen Axel Danielsson beskriver den svåra tillvaro som de förde i Arbetet: "Vi levde tillsammans vagabondlivet i Stockholm med dess hopp och förtvivlan, dess självmordstankar och dess oförgätligt lyckliga stunder. Vi levde ofta av samma middagskrischa, rökte samma pipa, älskade samma flicka." Efter att ha förlorat sin anställning på "Aftonbladet" på grund av sin uppkäftighet i den känsliga "sedlighetsfrågan", tvingas han slutligen emigrera till USA i slutet av 1887. Där för han ett kringflackande liv och det blir allt svårare; han förvägras tydligen arbete på grund av sina åsikter eller för att han är "för gammal". Han tar slutligen sitt liv i Chicago genom att skära sig i handlederna och kasta sig i floden inför en promenerande folkmassa.

FALSKA HERDAR

(Ur en gammal flygskrift)

Hvem är den mörke krypande figuren

Med pannan dystert emot jorden böjd,

Som smyger fram längs utmed kyrkomuren?

Det är en p r e s t. För sanningen och lifvet

Han tror sig kämpa, såsom mästar'n bjöd.

Men på hans panna står med grafstil skrifvet:

Lögn är din sanning och ditt lif är död.

Hvems är den röst, som sträng och vredgad ljuder

Mot Magdalena, mot den gråtande,

Som allt förkrossar, bot och bättring bjuder,

Men icke har ett tröstens ord att ge?

Det är en p r e s t s. För Kristi skull han tömde

Sin fromma galla öfver synderskan.

Men "dömmen ej, så varden i ej dömde",

De orden, vänner, dem förglömde han.

Hvem är den tjocke, skinande kamraten,

Som röd och svettig läppjar på sitt glas,

Hvars hela själ sin brännpunkt har i maten

Och som mår bäst på dundrande kalas?

Det är en p r e s t. På söndagsförmiddagen

Mot "svälj och dryckjom" skriker han helt dryg,

Det kostar på, och för att stärka magen

På lifsens vatten smakar han i smyg.

Hvem är väl han, som gladt och sirligt springer

Och gör affärer bland de troende,

Som håller bibeln mellan tvänne finger

och vexlar pengar med de andra tre?

Det är en p r e s t. Han lyser som ett ljus

Fastän hans tanke aldrig tagit fäste

Vid mästarns ord: "mitt hus det är ett bönehus

I hafven gjort det till ett röfvarnäste."

Hvem är väl han, som med sin hala tunga

Med fromma suckar och med fagert tal

Helt lugnt förför sitt skiftebarn, det unga,

Och sedan hånar den förskjutnas qval?

Det är en p r e s t. Om dygd och goda seder

Han läspar ödmjukt och om lustans makt,

Men blyges ej att stjäla dygt och heder

Af den som ödet i hans snara bragt.

- - - - - -

I fromme fäder, eder stund har slagit!

Er svarta liga spränges inom kort,

Ty ljusets flod har sminket af er tvagit

Hvarmed i skymden edra laster bort.

 

 

Gustaf Bondes påse mot grubblande

(1682 – 1764) Greve, riksråd, president vid Bergskollegium, kaballist och alkemist. Författare till den alkemiska traktaten Clavicula Hermeticæ Scientiæ (1732), som senare trycktes på kontinenten i tre upplagor. Denna lilla bok har rekommenderats av 1900-talsadepten Fulcanelli. Dessutom skrev han flera andra alkemiska skrifter och samlade otaliga recepter av olika slag. Vissa av hans mycket talrika handskrifter visar att han, bland annat under ledning av mästaren Colas, ägnat mycket tid åt Verkets praktik i sitt laboratorium. Det har påståtts att en av hans metoder i sina omfattande och mångåriga alkemiska strävanden var att under två års tid låta en guldklimp oavbrutet cirkulera i matsmältningsapparaten, vilket med all sannolikhet är en allegori. Det mörker som vilar över hans hermetiska verksamhet står i stark kontrast till den klarhet som råder beträffande hans offentliga karriär i nationens tjänst.

Emot swår mjältsjuka och grubblande.

Tag en ihålig hasselnöt gör den ren från maskmjölet; träd in genom hålet den delen af en påfågelfjäder, som kallas spegel och som skiftar i blått, hwilken runda fläck nätt utklippes. Sedan fylles nöten med rent quicksilfwer, och hålet slutes till med obrukadt, hwitt jungfruwax. Denna således tillredda nöt insys uti en liten pung af äkta cramoisifärgadt sidentyg, som fästes wid en silkes-snodd af samma färg, så lång, at den räcker omkring halsen och under till magmunnen. Detta bär patienten på bara kroppen natt och dag, så länge det behöfs, men är det förbjudet att se efter hwad uti pungen är inlagdt. Proberadt i Stockholm A:o 1763 med lycklig werckan på några månader.

(Ur ett av Gustaf Bondes manuskript. Figurerna nedtill är sannoliket självporträtt.)

 

 

OA's fiol

"Nu står jag tamfan inte ut längre!"

I den humoristiska tidskriften Söndags-Nisse uppträder åren 1902 – 1905 en serie teckningar, föreställande en liten, fet man som gör vad som faller honom in. Den blir omåttligt populär hos läsarna, och dess skapare, den långe, gänglige (men som med den lille mannen har gemensamt en nästan patologisk känslokyla utår) Oskar Andersson (1877 – 1906) slutar teckna den när den nått sin perfektion. Mannen som gör vad som faller honom in personifierar humorns hämnd på en deprimerande vardag. Denna senare är dock bara det mest kristalliserade resultatet av OA's säregna humoristiska skapande, vilket utmärks av en radikal kamp mot sentimentalitet och förnuftstro. Han odlar dock inte denna begärets höga ironi bara i tecknandet. Vännen Hasse Z. berättar att han en kväll gick på Karlavägen i Stockholm, och hörde fiolmusik från en droskstation. Han smög sig in, och fann "Oskar Andersson, barhuvad, spelande fiol för hästarna."

Av en klart schizoid läggning, oroas OA 1906 mycket av en patriotisk militärmanöver (som han i sitt arbete tvingas följa), mumlar efteråt "för mycket kulor och krut" och drivs slutligen av sin paranoia till att en höstdag skära av pulsådrorna i handlederna och sedan skjuta sig för pannan. Minuterna innan hade han också skällt ut en tvätterska på en brygga, för att han tyckte hon låg i vägen. OA's död är ett av flera exempel på det gåtfulla dubbelsjälvmordet.

 

 

Axel Wallengrens Falstaff, fakiren

Falstaff blir fakir i Hintre Indien, utnämnd av en Mahatma, som efter en profetisk dröm väntat på honom i 2000 år. "Vishetsgubben" räcker Falstaff sin monokel, och genom den ser människorna "ohjälpligt komiska ut, där de gingo i dälderna och förde sina små bräkande fröjder och bölande bedrövelser i vall."

Själv föds Falstaff 1894, av Axel Wallengren (1865 – 1896), en man med stora författarambitioner, som alltid ger ringa vikt åt sina humoristiska alster. vilka skrivs mest av ekonomiska skäl. Baudelaire-inspirerade, dock tämligen usla dikter, en roman och några noveller (varav Hinsidan) i samlingen Mannen med två huvuden, 1895, väl den enda som tränger igenom det litterära försökandets murar), vari han uttrycker ytliga livsfrågor och slappa funderingar i realitetsprincipens tecken, är det han själv skattar högst av sitt skrivande. Man kan stötas bort av Fakirens studentikosa ton, men snart märker man att denna överträffas av den ohämmade subjektivitetens hämnd på ett liv påtvingat brist och bojor, en hämnd våldsammare i samma grad som det yttre mönstret pressar tyngre på människans inre.

Böckerna En var sin egen professor (vilken innehåller "allt mänskligt vetande i sammandrag") och En var sin egen gentleman, utkomna 1894, blir mycket populära och leder till Wallengrens medarbetarskap i Söndags-Nisse. Den sista boken, Lyckans Lexikon, utkommer 1896, och samma år dör mannen med författarambitioner i Berlin av miliartuberkulos.

Ur Den uppriktiga Portugalaren:

På kaféet

Låt mig få en liter brännvin! – Men kvickt, ty jag är alkoholist! Renat, naturligtvis, ty det är starkast. – Där blir väl rabatt, om jag dricker ur hela flaskan? – Åh, det orkar jag gott och väl. Kvällen är lång. – Låt mig också få Dagens Nyheter och Vårt Land! – Tag på samma gång också Stockholmstidningen och Göteborgs Handelstidning till mig - och alla skämttidningarna, förstås. – Där ligger Aftonbladet, ser jag; var snäll och ge mig det, och fråga den fule herrn där, om han inte snart tänker sluta läsa Stockholms Dagblad! – Frågan är fri, min impertinente herre! – Låt mig få tidningarna för i går och i förrgår med! – Bed värden komma hit! – Tillåt mig att, ehuru obekant, få lov att påpeka att jag är i behov av trehundra psah; vill ni låna mig dem? – Borgen ställer jag aldrig, av princip. – Er ofinhet retar mig. Jag sätter aldig min fot på det här kaféet vidare. – Det är icke sant att jag stoppat silverskeden på mig. Den har förmodligen halkat ned i min ficka, så framt icke den fule herrn där stoppat den på mig av hämndgirighet för det jag snoppade av honom nyss. – Är den fule herrn poliskommissarie? – Det var mycket obehagligt.

 

 

August Nordenskiölds kol

 

Gack nu, lilla papper, omkring i verlden, och förstör penningtyranniet, så att guld, silver och ädle stenar måtte upphöra att vara världens afgudar och tyranner!

– slutorden i "Aldeles Fullständigt Begrep om den Enda och sanna Alchymiska Processen" (1787)

 

August Nordenskiöld (1754 – 1792) är mineralog till yrke, men framför allt en av de tidigaste och ivrigaste spridarna av Swedenborgs lära, verksam i både Finland, Sverige, England – där han kan ha mött William Blake – och Sierra Leone där han dör.

Tillsammans med brodern Carl-Fredrik är han ledande i den kortvariga men uppstudsiga Exegetiska och Philantropiska Sällskapet.

Om Swedenborgs idéer utgör själva grunden i Nordenskiölds tänkande, har även en delvis oortodox tolkning av alkemin del i detta. Sålunda ser han, i enlighet med Swedenborgs motsvarighetslära, en parallell mellan den "andliga Stenen" såsom uttryck för Swedenborgs tolkning av Guds Ord, och den "naturliga Stenen" såsom den avhandlas i alkemin. Att mänsklighetens pånyttfödelse kommer att samtidigt ske i den andliga och i den naturliga världen är därför lika logiskt som att universum består av två stora "kedjor", vars respektive början är Gud, den andliga solen, och den naturliga solen, och vars respektive sista länkar är människan i den första och guldet i den andra. Att göra människan och guldet fullkomliga är att få dem att vara mera mottagliga för Guds värme och ljus – kärlek och visdom – respektive den naturliga solens värme och ljus. Det andliga och det naturliga måste bringas i harmoni: "(...) inte heller kan den nya Makten och den nya Styrkan, som nu stiger ned från den Nya Himlen, bli verksamma förrän korrespondensen mellan det Substantiellas och det Naturligas inre och yttre fullbordas även i sina ytterligheter (...)"

Det högsta uttrycket i Nordenskiölds storartade idésystem blir ett frihetligt samhällsprojekt. Denna utopi, som skisseras bl.a. i planschen Det Borgerliga Samhällets Systeme och i skriften Plan for a Free Community Upon the Coast of Africa (1789) och i vilken "producenterna" tillerkänns "den determinerande magten", är med sin uppdelning mellan aktiv och reaktiv makt och sin utvecklade struktur snarare av dialektiskt harmonisk än strikt egalitär karaktär. Detta samhälle grundas också kort därefter i Free-Town, Sierra Leone, och vinner snabbt, trots olyckor och väsentliga avsteg från Nordenskiölds principer, de omgivande kungadömenas och för en tid även det revolutionära Frankrikes sympati (Nordenskiölds plan hade presenterats för Nationalförsamlingen där år 1790, samma år som han deltog i firandet av ettårsdagen av Bastiljens stormning genom att dansa på dess ruiner.) Detta samhälle är också tänkt, i linje med Swedenborgs förhoppningar kring afrikanerna, att leda till Afrikas omvandling till en fri kontinent, ett första steg mot världens pånyttfödelse.

August Nordenskiöld vet att roten till det onda, liksom Swedenborg förkunnat i De Amore Conjugiali, finns i kärlekens degradering, men också i penningbegäret och "penningtyranniet". Ytterligare ett resultat av den alkemiska praktikens bemästring skulle då vara möjligheten att igångsätta en massiv produktion av transmuterat guld, och skapa en sådan inflation att hela det internationella finanssystemet skulle kollapsa, och den av Swedenborg förkunnade Guldålders uppkomst påskyndas.

Vid ett tillfälle, i januari 1787, i Nyland i Finland, tycks verket fortskrida väl (*). Men Nordenskiölds och hans medhjälpares ekonomiska läge är förtvivlat. Ugnarna måste hållas varma, vilket bäst görs med hjälp av kol. Kolet tar dessvärre slut, och de nödgas ta till det sämre bränslet ved. Hela verket går om intet.

(*) Under en tid är han även Gustaf III:s hemlige skyddsling och har ett laboratorium på Drottningholm, i backen bakom den kinesiska paviljongen. Han tvingas av kungens högra hand Munck gå utklädd till bonde, och måste be om tillstånd för att få bada i viken.

 

 

Hjalmar Vångs brev

(...) Vi skjuta våra generaler (...)

– Ur Internationalens bortträngda sista vers

Natten till söndagen den 27e juni 1909, vid midnatt, ekar några pistolskott i Kungsträdgården, bakom Operan. General Beckman dödas, men det andra skottet, ämnat åt kommendör P. Dahlgren, missar sitt mål och skadar istället en fältskär. Därpå skjuter sig den 22-årige arbetslöse anarkisten Hjalmar Wång, vars otåliga längtan efter en socialistisk samhällsomvandling och klasshat utvecklats till outhärdlig desperation, i huvudet. Han avlider dagen efter. Anteckningar i Wångs ficka antyder att han egentligen ämnade mörda den besökande ryske tsaren, vilket omöjliggjorts av säkerhetspådraget kring despoten.

En kampanj sätts omedelbart igång mot den Ungsocialistiska rörelsen i allmänhet och dess ledare Hinke Bergegren i synnerhet, då Wång visat sig vara kommissionär för dess tidning Brand. Ungsocialisterna, som några år tidigare starkt bidragit till att omintetgöra Sveriges avsikt att inleda krig mot Norge under unionskrisen, är ensamma att bemöta borgarnas och de svekfulla socialdemokratiska ledarnas hets, trots att de förnekar att Wång varit medlem i sin rörelse.

 

Kamrat!

Död och djäflas vet sont samhälle. (Hur) jag skall skrifva till dig, det vet dät knappast, ty jag är så förbannad på (hela) tillvaron så om jag kunde skulle jag spränga hela vår planet i småstycken, som utan lif skulle sväfva omkring i rymden i en evig natt...

Jag var som du väl hört af din far och sökte dig en dag, men utan resultat, det (var) lögn i fan (att) träffa på (någon) kåk där man (kunde) visa mig där (du) bodde och därför måste jag ge mig i väg utan att träffa dig. Jag är utan knog och kommer nog att bli dät.

Jag har godt och väntat att arbetarnas tålamod en dag skulle brista, men den dagen tycks jag ej få (upp)lefva – fast (nog) skulle där (vara) trefligt att (vara) med när (gat)orna blodströmmar dricka, och allt lyser flammande rödt. – För att vi på något annat sätt skall få bättre dät tror jag icke. Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång.

Död åt samhället!

Fram för revolutionen!

Häslningar

Hjalmar Wång

Stockholm 1909

 

 

 

 Ehrensvärds och Livijns kommunicerande kärl

Claes Livijn (1781 – 1844) känner med all säkerhet till Carl-August Ehrensvärd (1745 – 1800) och läser förmodligen också dennes konstfilosofiska texter, som uppmärksammas av Atterbom och nyromantikernas krets. Men när han i mitten på 1820-talet arbetar på vad som skulle komma att bli hans sista och viktigaste poetiska verk, Riddar Sankt Jöran, går han, sig själv ovetande, ett steg närmare Ehrensvärd, och uppnår en intim kontakt tvärs genom historien. I marginalen till ett av Riddar Sankt Jörans manuskript, som en illustration till ett parti i texten där den eländige borgaren Humblom, romanens parodiske hjälte, får höra ett samtal mellan människor, borgerliga liberaler – en kamererska, en pronotarie – som av den gode trollkarlen, Referendarien, inspärrats i kaffepannor och ölstop, återfinner vi denna lilla pennteckning.

Ehrensvärds kärl finns i Nationalmusei samling, och är en drift över tvenne politiska riktningar.

 

 

 

 

Hilma af Klints Dualväsende

Du skall ej tvifla på vad du förnimmer

– Hilma af Klint

Hilma af Klint (1862 – 1944) har sedan länge intresserat sig för det ockulta och det parapsykologiska, och är ledande i en spiritistisk grupp av kvinnor benämnd "De Fem" eller "Fredagsgruppen", när hon vid 44 års ålder får sitt livs mål meddelat mediumistiskt, nämligen Dualväsendets framställning i symboler.

Fram till 1941 står hon till den andliga världens förfogande och utför en mängd målningar som är indelade i sviterna WU, WUS, US, W, SUW och UW som skildrar en evolution från urkaos till uppkomsten av uppdelningen mellan manligt och kvinnligt, och dess vidareutveckling. I början målar hon helt automatiskt, sedan återger hon bilder och visioner hon fått från den astrala världen bland annat av ledaren Amaliel, eller på uppdrag av Ararats bröder. Själv skall hon ha ställt sig undrande inför det konkreta innehållet av sina bilder, liksom inför de bokstäver som återkommer i vissa av dem, men vars ändamål ändock är att förbereda vägen för ett symboliskt språk som alltid funnits, "och som nu är förunnat för skapande andar att åter uppteckna för mänskligheten."

Hilma af Klint, som själv aldrig fann en egen partner, helt upptagen av sin mission, skriver vidare 1907: "Inför Gud avlade jag ett löfte att in i det sista kämpa för min uppgift. Hela livet hade jag blivit förberedd att komma i tillfälle att framlägga Eros' bilder."

Meningen är att ställa alla målningar, som kompletteras av ett stort antal anteckningsböcker, i ett spiralformat tempel omgivet av vatten. Ön Ven är först påtänkt, sedan Tofta holmar i Mälaren. Av dessa förhoppningar blir det dock intet. I sitt testamente förbjuder Hilma af Klint att hennes bilder – 1.038 stycken sammanlagt – visas offentligt under de följande tjugo åren.

 

Svanen Nr 9, Grupp IX, serie W (1914 – 1915), ur boken Hilma af Klint, ockult målarinna och abstrakt pionjär, Åke Fant, Stiftelsen Hilma af Klint, Raster Förlag, Sthlm 1989.

 

 

 

 Lars Robergs kropp

 

 

En av den moderna vetenskapens nest självständiga och av denna vetenskaps begränsningar minst hämmade svenska företrädare, är Lars Roberg (1665 – 1742), Linnés lärare, Uppsalaprofessor i praktisk medicin under fyra årtionden. Hans originalitet och egensinnighet är omtalade: brysk med en bitande rå humor, snål på gränsen till abnormitet och ovårdad, driver han i vissa av sina verk språk och tänkande med inbillningskraft bortom det beståendes skrankor, och närmar sig en förening mellan poesi och teori i skrifter som t.ex. "Lijkrevnings tavlor" (1718). Han är en notorisk ungkarl, och uppvisar ett levande och, i alla fall till synes, starkt emotionellt intresse för människokroppen och dess anatomi. För att till fullo kunna uttrycka sin entusiasm och laddade fascination skapar han en egen ortografi och egna ord som beteckningar för kroppens delar.

Han är dock en mångsysslare och forskar dessutom i botanik, zoologi och kemi, där han klart uttrycker sin fasta tro på och respekt för de alkemiska principerna (bland annat ger han ut de av "gamle Helmonts gamle son" skrivna 150 teser om alkemin på latin. Han använder sig även av tecknandets och diktens former för att uttrycka sin säregna humor och attityd, inte minst i några hejdlösa gravkväden. I sin självbiografi skriver han: "I Jesu namn./Den 19 november 1729 såg jag i en dröm den utmärkte tysken Merians emblem, ett emblem föreställande en stork, som med sin näbb griper om näsan på ett ansikte, fäst på fågelns bröst och med inskriptionen: Känn dig själv."

 

 

Sabbats-sabotörens stubintråd

Under några veckor, från oktober till december 1946, skakas den tidiga med präktiga och frustrerade efterkrigstidens Stockholm av en serie – nio stycken –

De sker alltid på lördagarna, på kvällen och på bästa biotid. Skickligt apterade laddningar (så att de inte lämnar spår i form av stubintråd eller skadar någon) exploderar, ibland flera samma kväll, vid omisskännliga mål: Klarapolisens gård, Kanslihuset, en bank. Vid ett tillfälle, lördagen den 16 november, sprängs hela nio kilo dynamit som placerats i en resväska vid Centralstationens södra del. Den unge sabbats-sabotören har omsorgsfullt kalkylerat stubintrådens längd. Själv bevittnar han detonationen från Centralens ingång. Hundratals människor samlas. Sista dådet sker på nyårsaftonen, vid Stadsbiblioteket på Sveavägen. Den 18-årige kemi- och matematikkunnige dynamitarden och hans två dock mindre betydelsefulla kumpaner leker med polisen som fås att springa från den ena explosionen till den andra (vid Observatoriet där en smäll orsakar en buckla i Kentauren, och ner ovanpå restaurangen Corso igen). Sabbats-sabotören själv visar de nyfikna var smällen gick med en ficklampa. En av dessa alltför normala medborgare pekar dock ut honom för ordningsmakten. I fickorna på sin trenchcoat har sabbotören 100 tändhattar, nio extra dynamitgubbar och tio meter krutstubin.

Dynamitarden (liksom hans två medhjälpare, 16 respektive 17 år gamla), visar sig vara en arbetarpojke som aldrig sysslat med brottslighet innan några skickliga inbrott ger honom bland annat 50 kilo dynamit. Pressen frossar, hetsar och tar till de grövsta fördomar och lögner. Polisen står maktlös. Efter ett tag är dock 600 poliser mobiliserade, vilket kompletteras av militärer, scouter och hemvärnet, inalles 45.000 personer. Sammanlagt tas 2.000 misstänkta till förhör. Samhället drabbas av hysteri; å ena sidan anger mängder av folk varandra, men å andra sidan samlas också muntrare folkmassor varje lördagkväll på Drottninggatan i nyfiken väntan på nya explosioner.

Under ett förhör i rådhusrätten framhåller den bittre sabbats-sabotören inte bara ungdomens svårigheter och att det offras för mycket pengar på kyrkor och prästerskap: "Missförhållandena i samhället kan inte ändras på annat sätt än med våld. Jag skulle gärna vilja ha sprängt en kyrka i luften, men för det behövdes en så stor laddning att det varit risk för människoliv, och det var det som avhöll mig."

Är Lördags-sabotören en "Karlavagnsdynamitard"?

undrar Expressen den 19 november 1946, och skriver vidare: "Förbluffande lik Karlavagnens stjärnbild blir den figur som bildas om man förbinder sabotörens olika sprängplatser – och om lördagens explosion sker mitt på nya Strömsbron!"

Kort därefter smäller det en bit därifrån, nära Nationalmuseet.

(Mannen på gatan, Nr 1 1991)

 


 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact