Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Bruno Jacobs


 

 Den stora omvägen

 

 

O Afrikan! svarte Afrikan! (flyg, vingsnabba
 tanke,vidga hans panna.)

— William Blake

År 1789 etablerades i Sierra Leone en bosättning (FreeTown, än idag namnet på landets huvudstad) som skulle bygga på swedenborgaren August Nordenskiölds idéer om ett harmoniskt samhälle (1). Det här är inte tillfället att gå in på detta, och inte heller på varför detta projekt inte utvecklades som det var tänkt och inte varade längre än några månader. Men att man valde Afrika är avgörande: Swedenborg hade själv förkunnat att afrikanerna i all sin naturlighet låg betydligt närmare Gud än det vilsna och degenererade Västerlandet. Genom att dra praktiska slutsatser av Swedenborgs idéer skulle man få till stånd ett möte av största vikt mellan hans nydanande teologi och visdom och dessa oskuldsfulla folkslag. Det nya skulle möta det urgamla, och en ny syntes utvecklas som skulle leda till en frigjord värld: i det här fallet Guds rike på jorden. Cirkeln skulle slutas.


Det är som bekant liknande tankegångar som ligger till grund för senare utopister. Även Marx och Engels kom fram till liknande slutsatser: det klasslösa samhället som skulle följa den socialistiska omvälvningen skulle utgöra en ny syntes, och det skulle också uppvisa vissa likheter med många naturfolks “primitiva kommunism”, fast på en högre nivå.


När de Vise skapat Ordet i sitt sinne, liksom man sållar korn, då kände vännerna vad vänskap var.
Skönheten inpräglades i språket.
De följde genom offrande Ordets spår: de fann det; det hade trätt in i poeterna.
De förde det tillbaka och delade det på många vis:
de sju Vise fick det att genljuda.

— Hymnen till ordet; Vedan.


William Blake var inspirerad av Swedenborgs tankar, och hela hans verk förblev präglat av religiösa referenser. Men redan Äktenskapet mellan Himmel och Helvete från 1790, som citatet ovan är hämtat ifrån, innehåller kritik av Swedenborg, liksom också våldsamma angrepp mot ortodox kristendom över huvudtaget. Det är istället en omisskännlig poet som talar:

De gamla diktarna besjälade alla förnimbara föremål med Gudomligheter eller Andeväsen. De kallade dem vid namn och smyckande dem med skogars, floders, bergs, sjöars, städers och folkslags egenskaper, samt allt vad deras vidgade & mångfaldiga sinnen kunde uppfatta.
(...)
till dess ett system hade utformats av vilket somliga drog fördel; de förslavade den stora massan genom att söka göra dessa skapade gudomligheter verkliga och skilja dem från deras föremål: så uppstod Prästerskapet; (2)

Det är poesin – långt mer än bara diktandet – som här åter slits upp ur historiens bråte för att framhävas som bärare av sanning och hopp av denne visionär som förkunnade att överdrifternas väg leder till vishetens palats. Och är måhända inte detta palats sätet för en anda besläktad med de gamla diktarnas?


Det är inte bara de senaste århundradenas rön inom kulturantropologin och etnologin som väckt ett intresse för framför allt de s.k. naturfolken. Detta intresse är naturligtvis lika mycket betingat av den avsmak som den moderna epoken ger upphov till och av krisen för och den växande misstron mot dess grundläggande värderingar. Vårt avlägsna förflutna lockar vår fascination och eggar vår dunkla önskan till igenkännande, och det stärker – ibland på ett svindlande sätt – våra misstankar att någonting grundläggande gått snett.  I detta hittar vi kanske nya inspirationskällor, och framför allt denna essens som skulle kunna prägla en annan framtid än den som nu avtecknar sig mot den mörka avgrunden.

Poesin skall göras av alla,
inte av en.

— Lautréamont

Det är ingen slump att Blake uppvisade ett stort intresse för Swedenborg, ty dennes motvarighetslära, om än genomsyrad av mystik, ligger helt i linje med poesins väsen. Stycket ovan visar dessutom tydligt, liksom hela nämnda verket och själva titeln, att poeten visste att dualismen och alienationen var en farsot som länge nog hade plågat världen, och att motmedlet innebar radikalt annorlunda synsätt – med exempelvis överdrifternas väg, eller senare Rimbauds “den systematiska förvirringen av alla sinnen”, eller surrealismens åberopande av det omedvetna – och en känslighet som för att kunna återupprättas måste återuppfinnas: det poetiska sinnet. Det visste även Lautréamont som slungade fram hela tyngden av denna uppslitande konflikt med sina gåtfulla och sinsemellan till synes så motsägelsefulla verk. Är det inte betecknande att hans Maldorors sånger, ett verk av förbluffande nydanade slag, samtidigt uppvisar så påfallande likheter med den urgamla, till och med “primitiva” poesin?

Myten om Guldåldern har odlats i alla tider. Det är nog en i grunden poetisk myt; dess form kan inte skiljas från innehållet. Under hela romantiken fram till surrealismen har den också, om än implicit, hållits vid och till och med fått nytt liv hos många betydande poeter. I och med surrealismen, som gjorde Lautréamonts “poesi som görs av alla” till sin, omvandlades denna myt till en uttalad målsättning. Det är surrealismen som, mer än tidigare poetiska rörelser, har påvisat nya uttrycksformer för poesin, som tagit itu med poesins konkretisering och fått den att ingripa i andra sfärer. Om en generaliserad poesi är en myt eller en utopi, så är den till skillnad från gängse utopier inte ens lösligt beroende av, utan helt oskiljaktig från all annan och själva livets nödvändiga och praktiska frigörelse – politiskt, socialt, psykiskt osv – och dess förverkligande skulle snarast utgöra ett villkor för frigörelsens slutgiltiga framgång.

Poesin har ett syfte: människans absoluta frigörelse
— Malcolm de Chazal

André Breton uttryckte en gång behovet av en historieskrivning som alla världens folk skulle kunna komma överens om: först då skulle man verkligen ha gjort upp med det historiska förtyckets alla lögner. Och å andra sidan har vi Bibeln, fortfarande världens mest utgivna bok – och vi minns Blakes rader ovan; ofantligt mycket återstår onekligen, trots ansenliga ansträngningar och oförnekliga framryckningar (3), innan en verklig universell poesi skulle kunna bli verklighet.


Poesins dynamik förutsätter största möjliga frihet, vilket tydligt har belysts av de senaste två århundradenas erfarenhet. Om den exempelvis strävar efter att försonas med vetenskapen – eller snarare omvänt – (4), bör den även försona tradition – ej att förväxla med konvention – och experimenterande. Synen på poesins företrädande funktion och roll (som nu, i våra länder dessutom odlas så gott som endast av poeter) må vara blott inbillning – ännu en tröst? – och utgöra blott en tolkning eller ett förtydligande av den gamla prometevska myten; den skulle hur som helst kunna formuleras så här: kanske kommer “historiens dialektik” i sista hand att visa sig vara denna det poetiska sinnets marginalisering under några tusen år innan det åter, om det nu inte redan är för sent, intar sin rättmätiga och livsnödvändiga plats som genomsyrande princip i livet och därmed upphör som kategori. 

Mellan förhistorien och posthistorien
finns detta misstag Historien.
— Saint-Pol-Roux

“Huang-Che grät hela natten, det hade han anledning till”, skrev den kinesiske poeten Wu Weiye på tal om denne kejsares fasa efter att ha uppfunnit skriften ca 2.500 år f.K. Och varför inte? Kanske skulle framtiden kunna bestämma sig för att unna sig lyxen att undvara någonting som möjligen skulle visa sig vara endast ett nödvändigt ont i mänsklighetens historia, nämligen skriften, för att återgå, på en högre plan, till en muntlig kultur, en posthistorisk, kanske spårlös men betydligt tryggare sådan?

Framsprutad mellan otaliga läppar som samlats här nere vid en helig vulkans mynning, kommer din energi fri framstråla ur den enhälliga jordbävningen av alla folk, vilka plötsligt önskar höra sig själva tänka i blomstringen av sin odelade Skönhet, liksom fordom den Ensamme äntligen klangfullt tänkte.
(...)
Tiden skall komma då Poesin, på samma sätt som Naturen själv, kommer att underordnas såväl sinnena som anden, vilka hittills skilts åt inför dikten. Den kommer för övrigt att bli denna förbättrade Natur genom talens ankomst och genom rytmernas ström.
Stroferna kommer att bli synliga liksom Oceanens vågor; man kommer inte att läsa dikterna utan leva dem; man kommer att genomkorsa dem liksom man genomkorsar orkanen och eldsvådan; man kommer att plocka dem liksom man plockar blommor och frukter; man kommer att äga dem liksom man äger kvinnor, och man kommer att skratta åt den tid då dessa kvinnor, dessa frukter, dessa blommor, instängda i böcker, sov under bibliotekens växande damm.(5)

Men någonting tycks trots allt störa oss; kanske detta, att det nästan bara är poeter som tar till så stora, medryckande ord om den sfär av mänsklig aktivitet som ligger dem så glödande om hjärtat. Vi skulle kanske önska lämna illusionen, messianismen och trösten åt sitt öde – men kan vi undvika att kasta ut oceanen, blommorna och kvinnorna med badvattnet? Det poetiska sinnets gåtfulla löfte lever ännu för vissa, hur nyktra de än försöker eller tvingas förbli: att bryta existensens misär, dess fasa och dess skrankor och därigenom uppta dess fulla rymd. All förändring, och då i synnerhet all väsentlig förändring, kräver att först formuleras. Det handlar då inte minst om återupprättandet, eller erövringen av människans makt, ansikte mot ansikte med den nuvarande gradvisa krympningen av det mänskligt möjliga. Det viktiga vad gäller poesins myt är kanske inte så mycket frågan om dess möjliga praktiska förverkligande som dess upprepade och förnyade yttrande i tid och rymd: poesi är också besvärjelse.


Den gamle Saint-Pol-Roux må svara på sitt sätt på den dialektik vars poler utgörs av hoppet respektive förtvivlan, vilken vi har goda skäl att snarare uppfatta som en väsentlig konflikt. I denna uppslitning, i vår förtvivlan om förtvivlan och i tidens själva andedräkt rivs också de ärr som sporrar.

 

            
NOTER:

(1) Se Några hållpunkter inför en poesins svenska historia, Mannen på gatan – Surrealism 1991, s. 70.
(2) Äktenskapet mellan himmel och helvete; övers. Folke Isaksson, Tystberga 1988.
(3) Och då menas naturligtvis inte beundransvärda men något fåfänga försök som Victor Hugos Satans slut, som han hoppades skulle överträffa och därmed ersätta Bibeln.
(4) Med alla reservationer som vetenskapens inriktningar förutsätter: “Eftersom [den poetiska] bilden omåttligt vidgar transcendensens fält och rätten till transcendens, befinner sig poesin alltid på sanningens väg. Och eftersom bilden oupphörligt överträffar det förnumna, eftersom bildens dialektik transcenderar motsatserna, är den moderna vetenskapen när allt kommer omkring kanske bara den tröga prövningen av vissa vilda bilder som slungats av poeter...” (Aimé Césaire; Poesi och kunskap, 1945)
(5) Från den åldrande symbolistpoeten Saint-Pol-Roux’ La Répoétique; brottstycken publicerade först 1932.


(Stora Saltet, Nr 3, 1995)


 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact