Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Bruno Jacobs

 

 Symbol & sådanhet

 

Det finns en utbredd tendens vad gäller poesi och bildkonst, att tolka och se symboler. Det uttrycker en syn på poesi eller bilden som innebär att dessa verk kan så att säga dechiffreras eller ges andra, underliggande betydelser.


Men är dikter eller bilder verkligen nödvändigtvis något slags förevändning eller allegori för något annat?

Ett tydligt offer för detta har varit René Magritte. Det hjälper sedan föga att han själv uttryckligen förnekat existensen av en sådan symbolik. Bland annat deklarerade han att ”bakom mina målningar finns blott en vägg” (1) (Vi skall komma ihåg att han länge var en i det närmaste skandalös och upprörande målare innan han blev den söndertolkade, kastrerade kelgris han är idag.) Det är av särskilt intresse då han mycket medvetet gick in för att behandla problematiken kring representation och förhållandena mellan ting, bild och ord.

Det finns alltså ingenting ”symboliskt” i hans bilder enligt honom själv. Målningarnas titel, som länge formulerades av hans närmaste vänner, är av central vikt. Bilden i kombination med titeln bildar därmed ett sammanhang, en mer eller mindre exakt analogisk spänning till skillnad från diffus symbolik. Detta beror inte minst på de filosofiska spörsmål som i regel underbygger hans måleri.


Tendensen till vulgärsymbolisering utgör en reaktion mot den utveckling inom poesin och bildkonsten som skett sedan slutet av 1800-talet och som på sitt sätt har eftersträvat klarhet, skärpa och renodlande snarare än vaghet. Att försöka ta tingen för vad de är behöver ingalunda utgöra ett nedsättande av det poetiska. I fallet Magritte, liksom många andra, gällde det att fokusera på det poetiskas närvaro i tingen snarare än något slags transcendens till exempel. Centralt för honom var också uppfattningen om kosmos och tingens ensamhet. Det gällde att riva de estetiska och intellektuella murarna mellan oss och dessa. Som Paul Nougé, en nära kumpan till Magritte, uttryckte det:


”Det är inte fråga om en skog av symboler, utan, mitt bland världens oupphörliga och flyende bilder, om den egendomliga kontakten mellan något föremål och anden,” (2) och: ”Vissa isolerade bilder som måleriet erbjuder oss är i stånd att hejda det vakna medvetandet till den punkt att det fås att sammanträffa med dessa bilder och sålunda stoppa det flöde av ord och av spöken, den ofantliga flykt som vanligtvis utgör medvetandet.” (3) Som sagt: något helt annat än blott estetisk, eller för den delen intellektuell syn på saken.

Alltså inte bilden eller för den delen  föremålet som ”illustration” för någonting annat, utan snarare som ett slags mysterium i dess konkreta omedelbarhet i kontakten med oss.

Sökandet efter andra betydelser än vad som står skrivet eller avbildat kan tyckas tyda på viljan att berika, belysa det som visas eller uttrycks, som om det uttryckta inte i sig var tillräckligt. Tolkningsivern kan utgöra ett sätt att reducera istället: inget mysteriskt där, utan ett uttömmande och lugnande förklaring. Poesi och bildkonst som mer eller mindre intellektuella rebusar som knäcks av folk med anspråk på något slags objektivitet när det oftast handlar om pseudopsykologiska godtyckligheter. Vad räds man för? Förmodligen denna särskilda tomhet eller stumhet som inte så sällan öppnas i det poetiska, och som i många fall just eftersträvats.

Detta mysteriska har ingenting med övernaturlighet eller mysticism att skaffa.

”Det sunda förnuftet håller gärna vid att det kring ett mysterium finns någon dunkel utstrålning, någon mörkrets smittsamhet – och att allt som kommer i kontakt med det blir liksom det ofattbart. Även här är det uppenbarligen motsatsen som sker. Man skriver inte en dikt om skogen för att sluta se skogen; man läser inte en kärlekssonett för att inte längre ha med kärleken att göra. Poesin döljer inte de klippor eller de passioner för oss som den behandlar. Den visar dem tvärtom för oss och tycks även uppenbara dem som dittills förblivit dunkla. Av ettt ord skapar mysteriet klarhet kring det. (Och kanske finns det ingen klarhet som inte förutsätter något mysterium.)” (4)

Våra ögon färgas av minnen, påtagliga eller flyktiga intryck, mer eller mindre medvetna associationer, spöken och inlärda mönster. Vi kan välja att bejaka och utforska dem, eller också sträva efter att se med en så naken blick som möjligt.

Det finns ett vackert japanskt begrepp: sådanhet. Konceptet är särskilt påtagligt om man har vissa zenpoeters diktande i åtanke.

En av de tidigaste, kinesiska zenskolorna kom att förkasta sutrapluggandet och övrig disciplin för att istället betona vad som kallades direkt pekande. Det oförmodade, direkta uppmärksammandet av en sten, ett moln eller vad som helst skulle hos studenten leda till denna omskakande men enkla uppenbarelse som är så grundligt och sinnligt poetiskt till sitt väsen.

Så kan också det mesta beskådas, begrundas, införlivas.

Men be mig inte om exempel.

 

 


(1) Vilket är betydligt mer poetiskt sagt än de tolkningar han våldförts med.
(2) Paul Nougé; La Naissance des images; ur Les Images défendues, en serie texter om Magritte och seendet överhuvudtaget, 1933.
(3) L'homme en proie aux images ur Les Images défendues.
(4) Jean Paulhan; Clé de la poésie, 1944.

(Lucifer, 2000)

 


 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact