Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact

 

 

Bruno Jacobs

Tillfället och tjuven



Visserligen var jag oförmögen till originalitet, men då jag
ändå inte avstod från att producera försökte jag
skänka gamla dikter en viss glans.
— Arthur Cravan
(Maintenant, 1913)


Vem tillhör orden? Vad vi läser eller hör bestämmer våra tankar och reaktioner i förhållande till det. Det händer att vi störs – eller stör oss själva – i denna process, läser ett annat ord än det som finns på pappret, eller helt enkelt hoppar över något avsnitt. Vår blick följer raderna och vi associerar, tolkar, minns och ser det betecknade som vi själva vill, när vi inte rent av ser något annat. Orden ansätter oss, så vi våldför oss på dem, vänder dem till vår fördel eller nackdel: “Språket är en plåga som man försvarar sig mot endast genom en svart tystnad eller genom det rasande förfalskandet av allt verbalt innehåll, det vill säga anspråk på betydelse” deklarerade exempelvis den egyptiske surrealisten Georges Henein drastiskt (1).


Att aktivt och systematiskt ta sig friheter med en text av vilken karaktär det än må vara och utnyttja den i andra syften, för att erhålla någonting annat, är knappast något nytt och därtill välkänt bland barn. Sålunda kunde till exempel den unge Joel Hägglund (som senare blev den i USA verksamme och berömde syndikalisten Joe Hill) roa sina syskon med högläsning av tidningsartiklar som deformerades genom att han hoppade över vissa ord eller delar av meningar. Det är redan här värt att notera den roll som humorn får i denna lekfulla aktivitet.


 Ett grundläggande exempel i modern tid på en konsekvent tillämpning och ett berättigande av dessa möjligheter gavs av Isidore Ducasse (Lautréamont) i hans Poésies från 1870, där han till överflöd begagnade sig av citat från framför allt Pascal och Vauvenargues, men även från Dante eller Shakespeare, vars namn han underlät att nämna, och vars mening han vände eller negerade (till exempel Vauvenargues: “Framgången ger få vänner”, Ducasse: “I olyckan blir vännerna fler”), för att skapa ett stort poetiskt verk.


Men det är först i och med surrealismens födelse som Ducasses uppmaning börjar ge resultat. Samtidigt som André Breton och Philippe Soupault skriver den första avsiktligt automatiska texten (Magnetiska fält, 1919), sätter Aragon i gång med att omskriva klassiska verk, såsom i Télémaques äventyr. Paul Eluard å sin sida experimenterar med ordspråk, och återkommer till detta tillsammans med Benjamin Péret 1925 (152 Proverbes mis au goût du jour). I december 1920 publicerar Soupault en serie dikter som författats genom att “bearbeta” meningar hämtade ur parlörer, och deras skämtsamhet nog beror på att de saknar sådan:

Talar ni franska?
Talar ni tyska?
Jag har bara varit här några dagar,
några veckor,
några månader.
Landet – oh, det är storartat, jag önskar att jag kunde stanna för alltid i det här landet,
Reser ni för nöjes skull?
Jag vet det inte ännu.
Jag vill tillbringa vintern vid Rivieran.
Ni skriver utmärkt poesi.
Ni kommer att skriva en fullkomligt vacker sådan om några månader.
Hur gjorde ni för att skriva så vacker poesi?
Jag köpte en bok för en franc; den gjorde mig stora tjänster.
Denna bok innehåller allt man behöver i det praktiska livet.
Sov gott. Jag skall ta en promenad.

Listan på liknande eller mer utarbetade exempel skulle kunna göras längre; det är inte meningen. Det är istället värt att notera att metoderna, däremot, skiftar. I exemplet ovan tycks Soupault ha nöjt sig med enkla ingrepp. I andra fall har man gått grundligare till väga och inte ryggat för att omforma och även tillägga nya element (så till exempel Raymond Roussel)(2).


Den belgiske surrealisten Paul Nougé återkom för sin del flera gånger till “plagiatet” genom åren. En underliggande orsak till det kan också ha varit en irriterande bristande inspiration från denna annars produktive poet. Hans mest kända verk i denna riktning består av några dikter som tillskrivs en viss Clarisse Juranville, författarinna till en skolhandbok i fransk grammatik, vilken Nougé underkastade en särskild bearbetning för att sedan mystifiera kvinnan i fråga vid publiceringen av det korta verket 1927 (3). I början av trettiotalet tog han sig an Baudelaire och omarbetade, i enlighet med Ducasses idé, några av dennes dikter till näst intill oigenkännlighet, dock med den uttryckta avsikten att respektera originalets ton. Utöver ett arbete av omtolkning av Maupassant (En exemplarisk spegel av Maupassant) daterad “Moskva 1939 – Bryssel 1953” gjord utifrån texter ur en lärobok i ryska språket, arbetade han även med billig erotisk kiosklitteratur vars enligt honom ovidkommande detaljer helt skalades av.
Den engelske poeten Wordsworth ansåg att inbillningskraften inte fanns att söka så mycket hos människan, som hos “platsens och ögonblickets ande”, ett slags medium i vilket företrädesvis naturen – men varför inte också andra objekt? – skådar sitt eget väsen genom poetens blick. Denna perspektivomkastning, som anknyter till betydligt äldre sätt att se på oss själva och vår omgivning, lyfter fram relationerna mellan aktivt och passivt förhållningssätt, intryck och uttryck, kritiskt sinne och förnimmelse, inspiration och skapande, vilka ju oftast betraktas som varande i motsatsställning till varandra. Kanske var det en liknande utgångspunkt som fick Poe att, i sitt The Poetic Principle, förkunna inspirationens intighet såsom okontrollerbar drivkraft i poetiskt skapande och som i europeisk tradition i det närmaste betraktats som gudomlig.


 Också betraktaren gör bilden, förkunnade å andra sidan Duchamp (själv upphovsman till “surrcensuren” av texter) – alltså även texten, inte minst den poetiska texten. De olika tillvägagångssätt som sedan erbjuds vad gäller omtolkningen och omarbetandet av olika typer av givna texter må baseras på ett utelämnande av vissa ord eller meningsdelar, på enstaka ändringar och tillägg, på en kombination av båda, på en selektiv undanräddning av vissa ord eller element, eller andra sätt, dessa metoder förblir endast i sig föga intressanta medel. Men de skiftande “korrekturmetoderna” möjliggör ett brett spektrum av resultat, oavsett om man väljer att förbli mycket trogen den ursprungliga texten eller reviderar och omformar den fullständigt. Graden av djärvhet är inte nödvändigtvis lika stor som de friheter man tar sig. Bearbetningen av en given text kan visserligen vara godtycklig och stanna vid skämtets och det enkla tidsfördrivets nivå – utan att för den skull sakna värde –, men den kan också öppna upp för ett radikalt nedtonande eller snarare en kortslutning av ett snävt jag till förmån för ett särskilt slags objektivisering av subjektet genom den givna texten. Den givna texten, i synnerhet om den är vald – men även en vald text kan visa sig ofruktbar –, fungerar som råvara, näring eller energi som styr subjektets reaktion mot den, och som därigenom skänker det specifika riktningar som är oförutsägbara; det blir möjligt att “kringgå sig själv” men samtidigt vara sig själv ytterst trogen. Processens dynamik tenderar snabbt att försätta den inblandade i ett tillstånd av både extrem ledighet och extrem koncentration, med andra ord att ställa en på sin spets.

 
“Det lika minimala som avgörande ingripandet; det är befogat att här tala om en viss mysteriös makt av förmodligen avgörande vikt, som man upptäcker hos vissa andar och som leder dessa till att hämta skapandets beståndsdelar så nära det objekt som skall skapas som möjligt; ända till den punkt att de tenderar till den nästan idealiska situation då det önskade tinget uppstår ur en skriven sida genom införandet av ett enda kommatecken, ur en tavla med invecklat måleri genom spelet hos ett enda drag svart bläck”, skrev samme Nougé (4). André Breton åberopade å sin sida, i sin text Det automatiska budskapet från 1933, en viss punkt eller ett visst moment där akten av att tolka och akten av att skapa kunde flyta ihop. Ingenting hindrar att denna strävan tillämpas på ord och läsandet. Det är upp till var och en att finna lämpliga objekt så att den säregna frekvens som vi känner igen uppstår. Möjligen är det av dessa anledningar som ett eget arbete i denna anda (5) kom att på ett dunkelt sätt aktualisera den japanske Zen-poeten Ryokans (ca 1758 - 1831) ord för mig: “Vem säger att mina dikter är dikter? Mina dikter är inte dikter. Först sedan du vet att mina dikter inte är dikter kan vi börja diskutera poesi.”

Förra året publicerades åter den franske surrealisten Guy Cabanels första  poetiska verk, A l'animal noir, som först utgivits i endast ett femtontal exemplar 1958 (6). Vid slutet av boken behandlar Cabanel denna typ av frågor i särskilda, kompletterande texter som nu blivit tillgängliga, varav följande – något gåtfulla – är av störst intresse i en diskussion som knappast lär vara avslutad.
Det är tjuven som gör tillfället...

Bruno Jacobs

 

 


Kritiska perspektiv på exalteringen

 

Plagiatet är nödvändigt. Framstegen förutsätter det. Det följer nära en upphovsmans mening, utnyttjar hans uttryck, suddar bort en falsk idé och ersätter den med en rättmätig idé.
— Lautréamont

 

Om man tillstår att det psykiska står i ständig relation till det fysiska, måste en till materiens utmattning sodomiserad eller våldtagen fras (*) matematiskt överlämna sin totala mening.


All text är sålunda i stånd att breddas på ett surrationellt sätt till storartade proportioner.
Vad beträffar själva kritiken av en skrift, så förefaller sodomiseringen och våldtäkten, praktiserade i ordets nakna skala, vara ett effektivt undersökningsmedel.


Språkets exaltering kommer att sanktionera ordspråkens och maximernas bankrutt; moralisternas tankespråk kommer inte att tåla ett sådant prov i den mån de gör anspråk på att uttrycka vad som endast kan vara en strikt partikulär synpunkt som en lag av generell ordning. De kommer att kvävas och förlöjligas av mångfalden och av den likvärdiga äktheten av de i sig själva latenta meningarna som i många fall kommer att omvandla dem i veritabla Lichtenbergska knivar (**).


Här tar ordet efter människan.


Det följer att ett verk av imagination kommer att vinna på att breddas, men det skulle inte kunna bedömas enligt denna metod, eftersom det hör till dess väsen att erbjuda största möjliga antal propositioner samtidigt, en målsättning som motsvarar den som gör det möjligt att uppnå det exalterade språket. Ett förnuftets verk kommer däremot inte bara att kunna breddas, utan även att kunna kritiseras eftersom det hör till dess väsen att endast successivt uttrycka sina propositioner.


En på så sätt uppfattad kritik skulle kunna kallas för humoristisk kritik.

Fullkomlig såsom androgynen kommer den sällsynta fras att vara som, uppläst uppströms eller medströms och behandlad såsom man eller kvinna, ofelbart behåller sin mening.. (Hans Bellmer)


(*) I en annan kortare text skriver Cabanel: “Sodomiseringen av språket är inversionen av dess beståndsdelar; våldtäkten är dess interversion. Sodomiseringen av en mening kan ske endast en gång; den avrundar betydelsen och stänger av strömkretsen. Våldtäkten, däremot, kan ske ett oändligt antal gånger som var och en möjliggör en ny sodomisering; den utgör medlet för skapande framför alla andra. Om sodomiseringen förefaller vara möjlig endast vid mycket sällsynta tillfällen på stavelsens nivå, och då än mer sällan på bokstavens, inrättar sig den smidigare våldtäkten väl vid extrem sönderdelning inom meningens ramar, eftersom stavelserna och även bokstaven som inte underkastas någon ordning kan bryta de bildade orden och sålunda utgöra en outtömlig källa till nya ord (...)”.
(**) “En bladlös kniv som saknar skaft” (övers. anm.)
 


(1)  George Henein och Ramses Younane; Notes sur une ascèse hystérique, Kairo  1950.  
(2) Några exempel finns relaterade i boken Hur jag skrev några av mina böcker. Roussels Locus Solus har nyligen getts ut på svenska.
(3) Se Några skrifter av Clarisse Juranville i Paul Nougés Experimentet fortsätter (Skrifter i urval), Surrealistförlaget, Stockholm 1993.
(4) För att närma sig René Magritte i Experimentet fortsätter.
(5) Ogjort väder,  diktsamling; Surrealistförlaget 1993.
(6) Guy Cabanel, A l'animal noir, L'Ether Vague – Patrice Thierry, Toulouse 1992.

(Mannen på gatan, Nr 2, 1994)


 

 

 

 

Home - Texts - Galleries -Other media- Links - Contact