/.../
så att när han hänger där
är det skiljandet som
glider
halkar in i mörkret
under byrån
den lilla nerven
hon söker där
i oformlighetens vinande
drag
berättar de sina liv
svalgen rör sig och vid
vidrörelsen stöts
nerven ner i
strupe efter strupe
och slits av
mot mörkret
slits av mot
de oändliga mörkret
endast ljudet, talet
andandes
has av rörelsen
när han sjunker djupare
sprider sig djupare
vecklar ut sin rock
till de
i de
som samlats på avsatsen
blir sorgen det enda de kan
ringa in sina kroppar
och ta dem därifrån
upp på platån
ber de honom
att linda dem i den gula
rocken
i sängen ligger hon med
sin ljusa nerv förmörkad
över bröstet vrider den sig
upp till tungan och tar
i spetsen
och droppar
tills strupen är fylld
och utbytt i blod
av en annans blod
av annat blod än hennes
eget blod i dem
den ande som är livet och blåser
mellan dem och
henne
jag ropar
ropar
djuret ropar
ropar
ditt namn
namn
är mitt namn
namn
hänger från jorden in i himlen
ditt namn
är mitt namn
hänger från himlen in i jorden
ditt namn
är mitt namn
i detta skrik som är
utstötelsen av det
fritt hängande
Hårrinnelse
Vänd ur skådespelet har hon
ännu hår som rinner
så är vi alla döda
men här rör hon sig
i sin mördade kropp
med den ljusa huden framstucken
bland de pistaschgröna hängena över bröstet
ner till kjollivets fall
och höga klang
i den branta trappan
och lämnar över i kröken
ljuset i hans kropp
bland de av tången slemmigt
överhöljda stenarna
slår svalkan mot speglarnas glas
och hur himlen återkastar
rörelsen i vattnet
slående ut blixtljuset i vattenskivan
till öppen själ
är det hettan ställd i havet
i sin förintelse jagande simmar
efter henne i henne
i hans fingrars naglars spetsar
fast i hennes tunga
mörka hänge invid bröstet
/.../
för han henne med långsamma handrörelser
våghävningar från skuldrorna
ut över hennes vita oberörbara armar
uppför trappan
där vattnet svalkar fötterna
på de första stegen
som måste beträdas uppenbarat
för att de inte ska slinta
i fixeringens oändliga dubblering
av detta djur över fältet
/.../
