de stängda valven har sålts
har blivit bränder
och ögon
källarna är tomma
händerna har inte helt
täckts av hud än
att föra ut i solen
stuckaturen
i väggen instrumenten
det finns ett ansikte
med spikarna hålen
och planerna
de bär på sina vassa tavlor
sina formler
och hon sitter
samlar tiden mot ett golv
här ska rummen spännas upp
stilla glida ut
hon vek ihop sina stycken
gömde dem i byn
under trappavsatser
pausernas rytmer
och båten snirklade sig ljudlöst in
bort från klipporna men sedan
mjukt genom vassen
de lade alla sina stilla steg
framför sig
det strömförande landskapets riktning
KAMPUCHEA
här viker sig den fliken upp
för ryttarna ur trängre kammaren
dina glasburkar
fiskarna i samlade händer
för berget som ger vika
den hela kroppens besatthet
och kvarlevorna som höjer sina ögon
in i sanden
buskarna står kvavt i rummet
kvar i ryggraden
den tysta galgen, pärlorna
husen släpps och faller in
en bländande lysknapp
vems är hornen i denna
ljumma stad
de låga molnens gata
järnvägen bilvägen
de ljusskyggas dike är tomt
hur soporna bygger sina
egna slottsgap
cikadan har vässat sina klor i mörkret
för de som brände sina fåglar
för en öppen himmels storm
de som mjukgör hemmets rum
bakgården är stilla
flickan mellan träden väntar än
förvildas i fönstren
de yra skuggorna
in under stängslen längs med spåret
de gav henne sina jublande nävar
sitt fasta njutningsskimmer
stilla ström
rakt genom molnen
är den röda spaken klar att dras
men nöts i nästa regn
det var allt som ljuset lyste upp
dina ledsna konturer i handen
alla strandmödrars hemlighet
i fönstret var staden också en annan himlasats
en trådig rot som bundit sina klumpfötter samman
där den vaga trappan inte ledde någonstans
och taket som var en alldeles för stor tugga
det var en stilla plats på vägen
den som band sina lår till sin kropp
efter ett tag gav fläckarna liv åt sina nattdjur
upp ur natten turades de om att byta plats
KENA ROSHTI
älskan i svanens bett
så vänder sig jorden
våra länder om natten urdruckna
till stenarnas lov
ensam rinner svavlets ström
ur lådan
ingen minns den som vände sin hand
till en annan vilsen låt
runtom i kärret
är timmen en klo
och innanför
är ansiktet i motljus
denna bricka sten
denna figur och hur den smälter
allt i hennes vågskål
flicka guld
som trappan blir till is
och himlen sover
bara en nyans mörkare
når isen upp på land
himlen är en sprucken sjö
det kolsvartas strid om läppen
en himlens rand mot två
på varsin sida speglande träd
så går den kalla luften sig till mötes
de nattdövas steg
än en gång ur skuggan faller hon
tillbaka in
hur stillheter ror över sandarna
de bottenlösa arken
ur båtarna sprider sig tången
ur hennes blick
den gröna trädgården
så gick båten in genom tinningen
träet genom plasten
åran kastad in till skogs
för alla dagarna i tuktad tid
för alla dörrhandtag på botten
finns masken i rummets öra.
ringlade sig lusten någonsin in?
för alla de syskonporträtt
i husets källare är ett på väg ut
de har lyft sina fötter i glas
mot himlens kalla båge
grenen mot pannans tysta tång
slå läger i dimman
i lakan om benens kropp
och strax inte mer
är träd bara väv
och stigen har skruvar i jorden
för denna storm som rullar fram
för dånet!
så mjuk är stenen
så gammalt är hennes finger
där skogen går hem
stå som ett blomster
slipat genom tidens vägg
ta ut vagnarna som dväljs under husen
ut genom staden, det stärkta tygets gator
där har de döda rest sig
på de omkullvälta klippornas paradväg
de blir snö när de rör sig
det röda guldstänkets sky
stå som ett blomster
draget i saltets bad i floddeltat
där skepnader ger av sina händer
med målade öppningar där ryggarna satt
där den som rör sig hittar
ner genom lufttrummans stekta stam
någonstans finns vagnarna uppställda
i det blomster som förvandlats
bakom tröskelns dis
den spricka som skönjer landets avfärd
de anfallande leopardernas täckta fläck
i den halvfulla skålen mjölk
det spunna sockrets märg
