ur Bortom Lustprincipen, 1988

(collage av Bruno Jacobs och C-M Strömberg)

 

Vardagslivets psykopatalogi

Jag upplöser mig som en stjärnas järnväg ofullständig och tveklös.
Jag avstänger ljudet som väller ur hålen i mitt synfält från all kontakt
med den främmande björntämjaren.
Det sovande begravningståget körs om av en lax som svävar över
koffertarnas brant precis som om jorden vore tankarnas enda arkiv.
När den sviktande punkten slogs ut ur grässtrået längtade jag efter
osten som smälte till en matta i orons kristallsal.
När hornen från alla folken skakats så att det gnistrat och gnistorna
flugit längs skogen av spagetti och landat i dammen fylld av rörmokare,
hamrade jag mitt slagsvärd.

 

 

 

En illusion och dess framtid

Det finns ett okvädningsord som jag bara använder när solen står
högt på himlen och jag just lämnat in tvätten, det ramlar som en
rödfärgad basun med ljudet av hånskratt hängandes i dess mustacher.
Det finns ett okvädningsord, när luften är tunn, det sopar våra
ansikten och jag vet att man fuskat och att det är därför man drunknar.

 

 

 

 

Lille Hans

Slå din trumma så skall jag peta på dina dockor tills de glöder och
börjar dansa i cirklar som kommer att lyfta, och när de uppnått
rätt antal sammanfoga sig till en galge. Där vill jag hänga dig för att
sedan se dig lösas upp i aftonsolen, då skall du förenas med blom-
doften och er förening kommer att bullra tills jorden ramlat ner och
en svärm av radioapparater angripit statyn vid fjärde gatan.

 

 

 

 

Drömtydning

När dropparna fyllde skålen, slog falken upp sina skimrande vingar
och lät deras silver tränga genom de sista gröna bladen framför min
tungas känsel. Jag förnam de fyra nätverkens närvaro och simmade
framåt genom de blödande hårsvallen som samlats för att bevittna
tecknen ryckas bort från sina positioner och sväva ut i alltings
periferi.
Detta kallades allvaret vid tiden för Roms fall.

 

 

 

 

En skiss över psykoanalysen

Kommer ett oväder blir jag lat som hela skogen.
Närmare, viskade visan som var bortglömd i sitt gömställe bakom
sköterskans barm.
Jag vek ihop servetten från fåglarnas lekplats, snurrade tills jag blev
en ljuslåga som åt upp allt i sin närhet, till och med barnens skor som
låg på varandra som tidens tegelstenar.
Det kom en doft från drabbningen som löpte kors och tvärs i det
mörka palatset i väntan på min hänförelses blomma – där hörde den
hemma.

 

 

 

 

Jaget och detet

Jag är störtkrukans enda arvinge omgiven av korpnackar, och jag är
stadd i förändring som en spegelsal där handklaveren frigjort sig och
efter långa kollisioner snört sig vid min trädoftande arm. Där har
man dansat till solens heta kött och druckit ur månens silverbägare.
När du drömmer ståendes visar sig din tillkommande i snäckskalets
skärvor och du är kaptenens skuta.