Den egna ritten
Din rikt smyckade undervärd gräddar den diande nunnans zebra
Också den svimmande lärkan hänger stenig himmel över vattnets fallna dotter
För dem som inte mötts
är dialogen mycket lång
Den somnande giraffen i shakaltältet
under tröskeln
kräver haltens döda glasmantel
Graffitifamiljen tolererar under
och kemikalier spelar rollen av förrädare
Och allt färgas stillsamt in av
den blå madamen
Sedan springer vi och lämnar herden halv sovande i rund toalett
Och av den träffade stegras flanörens ven
Klar
Obemärklig
Underfunnen
Dalande
Vi anar katastrofen dess heta stoft
Vi tränger in i den döende faunens zon
där vi hittar kaffekoppar av odiskad idyll
Och för dem som inte vet
snittlas värden in på fyra lila ben
Pojkens kast stod heligt
gentemot bambinos toten polar
Och en guldfisk i min lock
formar glasen aspirant
i det skälvande vattnets kast
Var är du då med din stenglob i katt
ännu vassare än blixtvinden i vår vagn
Svärtad utav natten
dörrens andra sida
sätter strömmen i den största drummeln
Se så många kollibris
(utdrag ur titellös svit)
Se så många
kollibris som döda seglar ned från
trädet där borta
har dom inget hem
ser dom inte flagnorna av livet manifestera sig
Och mitt i allt de hoppa dog påfågeln
påfågeln med vingar av bly
fjäderlätt som aspens hy
tindrande av ljum klostersko
Och du min lille pojke
du med ditt ljusblå leende
strider och vill leva
Livet i dess sanna öga
lever fritt och får ej fångas
man måste jagas så som barn binder kransar
Tangenter stirrar med sitt gröna öga
på min framfart som skjuter undan för allt hemskt
* * *
Maktens troll
bor i boningen
konungens gula cyklar
följer med på färden
Makten är inpiskad i en grotta
men vill ej låta sig styras
cyklar faller i hopp
Platt och ropar på mamma
trollen är nu mycket törstiga
och ropar på lillebror för att
äta upp honom
och ut kommer grottan på ett silverfat
Uppslupen är den nu dom inte följer med i prosessionen
Den är badad i honung
* * *
Jag känner mig mycket nervös
men min avelse är nära
Jag springer genom svanens arm
och spårar min flickas blus
beklädd förklädd
Helande försiktighet
när du öppnar min tundrande mage
och finner
älvlustens ljud
Ett ljus till och du brinner upp
genom kakelplattors klamrande
Ett hopp du är barnvagnen
på min å
som närmar sig syklädda moln
Vår röda trumpets
I honungssängen
I min knutna hand fångar jag
en droppe blod
som jag sedan låter klä
din nakna kropp med
Jag klär dina nakna kropp med solens blod
Solen – den galningen är så nära sitt fall
att det krävs alla graveringar för att
hålla den uppe
Det som sipprar blått
var en båt i färd
Det som for
var en katt i smuts
Det som lekte
var tungan på min spets
Och det som var förgylt
var min längtans mod
Hundra dagar senare:
Det som var det öppna i ögat slingrade i gräset
Det var blött
Åtrån: den makten fångade sig i målet
Maragdrenaren sköt sig i långa trumpetvisslingar
Och hon som visste
befann sig under bron
Stigen var ett avhopp från skogens vanliga rusning
Det var honungens säng och där bodde fingerdjuren
Jag var född genom mitt barn och kvarhållen av stengänget
förklädd av mossa
Jag var vit genom solen och från dansande ringar
återspeglades mina förfäders lust och doft och
framtidens bringande lek
Yra Stora Kammeljont och Junglör
alla var de tidens honnör
Min vän bredvid gungade förstrött på sin stol
Hon var egentligen ett klingande skratt
ett dinglande skämt
en röd åsidosatt i trädets aldrig sinande vagga
Hon bodde också i honungssängen
tillsammans med fingerdjuren
Vi är på äventyr
hon har en trollande hatt
Hon öppnar sin knutna hand och visar mig
det lilla hagelfrö hon fångat
