Stenkol, dikter i urval, Saga

(ur Nakna läppar 1, 1987)

 

Stenkol

I natt föll stenkol.
Kol föll på mitt huvud i natten. Natten kom också och befriade mig från mina dagars ångest. Natten höll sig fast. Kol låg på huvudet, huvudet låg i sängen i natten på drömmen. Stenkol föll på ångesten. Ångest fanns i huvut under dagen. Stenkol föll på natten på ångesten. Huvudet föll uppåt i tusen bitar. Och fastnade i trädet.
Trädet var förtrollat, och ut växte äpplen av guld. Guldet var tillverkat av skalbaggarna, som bodde i trädets stam. Baggarna som bodde försvann. Och in kom ångesten under dagen. Och natten var i himlen och himlen var som hustaken och det var där skalbaggarna bodde. Tillsammans med en liten lus.
En fredsduva kom flygande med fredens budskap. Skalbaggarna som var hungriga sköt ned fredsduvan.

 

 

Korta dikter i urval

 

Dagars långa brant
                kastas bakåt i hängd sko
Stol i köket lyser röd
                mitt byxben, kamouflerat
                med valnöt
I min dröm på handen
                slog mina fingrar av
                en elak pinne

 

* * *

 

Mina bröst, bejakande
                frihetens ursprung sprang
                raskt räcket i brand och
                blev med ens fylld bland barn

 

* * *

 

Kniven då i fickan
                jag vill låna till en liten flicka
 En smaragd i ett
                solskens kliande spel
                rullar alpen in på fyra ben
Men säg mig min fru
                - vem skar itu

 

* * *

 

Jag vill givetvis
                förändra spelars spunna grav
                funnen på bergars begravda spår
Din skenande antilop, pottans tok

 

* * *

 

Jag skrek i dödens nyår
                tid efter vår egen
                i ropet på skall
Föll platt nedåt in på
                stigens blöd pöl
                i djup mark park
                                  bergs borg

 

* * *

 

Att fylla de väntande sovrummen
                med is, trär träskband
                i mitt dike
Din kropp ett nät
                i vibrerad aska
                i vår famns första tag
                vunnet i brand

 

* * *

 

Sagans stolta markanta skepnad
                störtade taket in
Min flykt ligger i bakhåll
                bakom ögonlock
I det ruttnande fäderneslandet
                jag har redan gått
Gryta gröt rumsren katt
                i spatt

 

* * *

 

Ett långsamt sökande i
                regnbågens duniga afton
Enligt kolens metod i källaren
                fångade lövtuggors kvävda
                krävda rop i långa tunnlar
                i mitt ögats blick bakom huvud
                en nål i kudde
och en tand i sand

 

* * *

 

Det är odrägligt
Munnens tunga var odrägligt vacker
Åk
Jag blir mer dräglig då
Naturligtvis drastig
Våga titta fragman av förlösande ord
Trygga hatten
fyller magen

 

* * *

 

En val blåser bubblorna
Ökentrampade gräsmattor
gnisslar i verandan

 

* * *

 

Innanför, vi dricker kaffe
jordgubbar väntar på blod
Hur korkat ser de ingen
skillnad på längtan och vebod

 

* * *

 

Har ni guld i fickan
må hända
kor dog i natt också
alla döda

 

* * *

 

Dansande hoppande ängblobbor
snarlik en duva
Dundrande salighet och
jag skakar som katten
mist morrhåret

 

* * *

 

Skräcken sög blodet sött
Löv i fönster fångar
råttlikna djur i djup
sko gömd i huset

 

 

Saga

På sommaren vikarierade hon som sjuksköterska och på natten bedrog hon sina husdjur, men alla är födda med en talan tänkte hon, och då rostig järnväg var i vägen visste hon inte. På morgonen den dagen tog hon sina askar och försvann. Resten förväntades aldrig så som dagen aldrig förväntade natten. I plaskblöt yra strödde hon uppfriskande löften av guld, som i ju och för sig var förfalskat silver, men när ingen såg kunde hon trots allt klättra i repstegar. Skogens kammeljonter hade väntat länge men att de nu fick möta den lilla flickan berede dem en stor glädje. – Kom och rid med mig, sa den störste av dem, jag har karameller i påsen. Hon satte sig på en av de blå fläckarna och iväg bar det över havsdränkta stränder och brinnande skor. Paraden som nu hade blivit samlad i ett oräkneligen antal nyckelpigor med kammeljontdrängar så stenarnas stegrade rop och klappade i händerna med den nu fallande skymningen.
     Aldrig hade väl ett öga skådat denna blick över horisonten och de klaraste toner glöde sin aska i allas förbund. Så som isflaken hopar sig i längtan befallde den lilla flickan alla att bli kvinnor så de en gång för alla kunde vara de rastlösa barn de i frostens tid alltid varit men nu gulnade efter en tid av vårdslöshet. Så mycket rop. Så mycket fönster. Den långa paraden ansattes utav parasiter när flickan helst befallde, och det gjorde hon med trollfingret höjd i skam. Äntligen öppnades ett stort hål i sanden och flickan lät sig fångas av vindens virvlar ner i det bottenlösa akvariumet. När hon således vaknade hade hennes egen tumme förvandlats till en liten mus och bredvid paret stod en tant. Hon sa hon hette farbror. Flickan längtade plötsligt efter sina vänner och lade försiktigt tandkrämen åt sidan så gruppen kunde tränga fram och med ett raskt grepp våldta kärringen så att endast den blodfattigaste tröskeln återstod. Glad i ring dom sjöng sin hyllning: men alltid på tusen kvastars höjd. En bärbar glaskula dröjde kvar med sitt ljusblå sken över den tröttaste befolkningens kampvilande. Men ännu återstod en dag.