Johannes Bergmark & Bruno Jacobs: OFÖRUTSEDD HISTORIA

Världen har länge haft en dröm om något, och behöver bara äga medvetenheten om det för att verkligen äga det.

– Karl Marx

Några veckor före Maj 1968 genomfördes sociologiska undersökningar i Frankrike vars resultat var att medborgarna i det stora hela var nöjda med sin tillvaro (det var också “goda” tider ekonomiskt) (1). Kort därefter inleddes ett av den moderna epokens mest gåtfulla uppror som mycket snabbt ledde till den största generalstrejken dittills (omfattande 10 miljoner människor), vilken allvarligt kom att hota de Gaulles makt. Här hos oss har vi, för inte länge sedan, kunnat läsa om betydligt anspråkslösare men ändå lika “oförutsedda” ungdomsupplopp, t ex förra nyårsnatten i Helsingborg. Det är enligt oss berättigat att ställa den fråga som hittills inte kunnat besvaras på ett uttömmande sätt: Varför? och sedan: är dessa fenomen undantag i den kollektiva revoltens rörelselagar, eller snarare förebådande exempel?

Historien bekräftar sig själv och förblindar betraktaren då nuets utsiktspunkt bekräftas av den utveckling som varit. Därmed är det lätt att förbise de otaliga, ständiga olika utvecklingsmöjligheter som hela tiden funnits för att istället projicera ett slags determinism – idén om ödet – i framtiden som då föreställs som en mer eller mindre rak fortsättning på det nuvarande och det förgångna. Som om det nuvarande inte utgjordes av en summa av motsättningar vars utgång ständigt och oundvikligen påverkas av mänsklig aktivitet.

Historien kan visserligen ses som det givnas fakta som berättigar dagens psykosociala struktur och även vars och ens sociala identitet i förhållande till denna. Men detta förefaller vara rimligt bara så länge det oförväntade inte träder in på scenen för att skapa orosmoment, destabiliseringar eller kriser som blottlägger andra, dolda aspekter av verkligheten, och ställer historien och nuet i ett annat ljus. Om historien har egna rörelselagar och skapas av dialektiken av nödvändighet och tillfällighet, blir denna dialektik mer påtaglig på ett mycket intensivt sätt i perioder av ökad klasskamp och revolution (d v s steget från nödvändighetens rike till frihetens rike, som Engels sade, vilket innebär en direkt aktivering av massorna). Sådana “oregelbundenheter” (2) som bryter med samhällsordningens vanliga funktionssätt (och därmed det manifest historiskt givna) har också visat sig mångfaldiga vad som till synes är oförväntade eller irrationella fenomen (det omöjliga som plötsligt blivit oundvikligt etc), och rentav slumpmässiga fenomen. Extraordinära sociala rörelser skapar extraordinära händelseförlopp och då “besynnerliga” sammanträffanden och vice versa. Parisarbetarnas berömda beskjutning av olika klockor samtidigt, men på olika platser oberoende av varandra under julirevolutionen 1830 förblir ett utmärkt exempel på detta. Den kollektiva upplevelsen av detta som en märklig slump – och som en mycket vacker poetisk handling – bidrog utan tvivel till att denna slump har fått sin plats i historien.

Om lugna perioder innebär en atomisering av sociala klasser och grupper och därför en upplevelse av slumpen som i allmänhet är mera individuell, “privat” och subjektiv, leder ökad social aktivitet även till en objektivisering av uppfattningen om slumpfenomen, eftersom denna sker parallellt med ett enande av samhällsgrupper och framstår som besynnerliga produkter av deras handlingar. På så sätt kan en revolutionering av medvetenheten och subjektiviteten bryta med den konservativa och förtryckande rutinismen – det är inte utan anledning att Parisarbetarna besköt just klockor – som är tömd på det oberäkneligas potential, d v s även bort från den sociala identitetens små utbyten.

Kedjor av till en början dunkla, men med en poetiskt kraftfull och sedan överraskande klarhet, den i surrealismen mycket centrala objektiva slumpen (3), visar på den del av verkligheten som inte på förhand kan omfattas av medvetandet, och som därför kan kallas dess “latenta” sida, skulle tveklöst få en mycket viktig roll i en sådan historisk situation.

Individuell såväl som kollektiv revolt öppnar dörren för det bortträngdas återkomst, en process som självklart tar märkliga och komplicerade – och därför “slumpmässiga” eller oförväntade uttryck. Detta är en aspekt av klasskampen och revolutionen som hittills inte alls ägnats uppmärksamhet.

Det individuella såväl som den kollektiva uppfattningen om det oförväntade och slumpen kan således utgöra den felande länken mellan vardagen (det befintliga) och detta “frihetens rike” (det möjliga), eftersom den är så förankrad hos vars och ens person. Dessutom skulle slumpens plats återupprättas i dialektiken mellan humor och allvar som spelat en så avgörande, men nedtonad roll i historiens utveckling, i kunskapens skapande och i våra egna liv.

För femhundra år sedan var det högst farligt att uttrycka åsikten att det inte är jorden som står i universums centrum. Att gränsen för inte bara ideologiskt förtryck utan även för psykologiskt och kulturellt förtryck ställdes så högt ovanför människornas huvuden kontrasteras av omfattningen av “vildhet” som då fortfarande rådde som fria zoner i vardagen (de orgiastiska karnevalerna, de då ännu utbredda och djupa “hedniska” traditionerna etc). Att förtryckets (och det “historiska” förtryckets) upprätthållande idag förutsätter en våldsam förlängning långt in i vårt psyke – de av Marcuse belysta elementen “lyckligt medvetande”, “förtryckande avsublimering” eller “repressiv tolerans” – samtidigt som vi formellt tillåts göra i stort sett “vad vi vill” (folkorgier är inte nödvändiga längre), belyser bara den dramatiskt ökade betydelsen som det subjektiva fått i den “moderna” civilisationen. Detta ger oss samtidigt indirekt en bekräftelse på att de objektiva villkoren för världens och den mänskliga existensens totala omvandling är mognare än någonsin. Huvudhindret för handlingen i denna riktning ligger sålunda i medvetenhetens kris som just nu åtföljs av en allt större värdekris, som uttrycker sig t ex i en samtidig oedipal cynism och nymoralism – och dessutom är ju alla, från höger till vänster, humanister...

Den mest revolutionerande kraften har idag sin grund i de omedvetna rörelserna, som går förbi den sociala identiteten. Kravaller, vandalism och brottslighet tycks vara bland de uttryck som idag i större grad sker fristående från de illusioner den sociala identiteten innebär. De som gör det kan ofta inte förklara det i rationella termer – och om de försöker, blir det både för deras eget medvetende och i förhållande till den officiella ideologin formella förevändningar. Det är frihetens och ögonblickets tjusning som själv är ansvarig. Revolt och revolution sker alltmer oförutsett och oförutseende. Samtidigt drabbas samhället alltmer av “fel”, “meningslöst” våld och överraskningar.

Maktens paranoia mot detta kaos innebär en fara för den själv: paranoian mot den egna inneboende vildheten förstärker dennas gemensamma uttrycksformer, vilka är antisociala men i längden utgör ett större hot mot makten och den ekonomiska “personligheten” än för den “allmänna säkerheten”.

Den förutvarande “arbetarpersonligheten” (som åtminstone i de nordeuropeiska staterna alltmer har tynat bort), kunde omvandlas till ett klassmedvetande. Den nuvarande “lyckligt medvetna” allom integrerande eller oedipalt cyniska psykosociala identiteten innehåller inget sådant frö. Den sociala identiteten har konformerats (genom massmedia och reklam vilka suger upp både uppmärksamhet och distraktion på såväl arbetstid som fritid) samtidigt som dess suggestionskraft minskat avsevärt. Behovet av psykosociala investeringar ökar samtidigt som deras avkastning minskar, och “personlighetens” historiska mönster följer i detta den övriga ekonomins allmänna trend. (4) Innebörden är att det inte krävs mycket för att släppa fördämningarna för den otyglade vrede och vildhet som alltmer framstår som enda motvikten mot den konformerade sociala identiteten, vilket inte minst visas symboliskt i absurdismens och äckellitteraturens popularitet. Den tycks bara vänta på en formell förevändning.

De som gör anpråk på de “vilda” röreslerna och känslorna och försöker organisera dem och styra dem mot ett syfte eller en form, är oftast den mest reaktionära delen av rörelsen. De sitter allt lösare, och deras ledarposition och resonemang accepteras som legitima och relevanta alltmer blott formellt. “Individualismen” och “spontanismen” riskerar i fascism, sägs det ofta, men denna myt (som fortfarande äger ett korn av sanning) tycks framstå som alltmer otidsenlig eftersom fascismen innebär fixerade psykosociala förebilder, liksom ju även den borgerliga demokratin, vilka är just de som blivit alltmer urholkade och kraftlösa. Att lita på medvetenheten tycks idag vara mer riskfyllt än att lita till impulsen. I början av seklet, då samhällets objektiva villkor för en socialistisk revolution var mindre mogna än nu, var det möjligen just tvärtom.

Om de revolutionära rörelsernas medvetna del i personell mening förr kunde fungera som ett verkligt ledarskap genom att påverka arbetarklassens behov av en tillfredsställande psykosocial identitet, kan den idag bara fungera huvudsakligen som en medvetenhet “a posteriori” – som sammanfattar vad som görs mer än uppmanar till eller förutsäger det. Frågan om “arbetarklassens ledarskap” reduceras till frågan om arbetarklassens frigörande medvetenhet. (5)

Vänstern bygger gärna sin politik och framförallt sin moral, på vad man uppfattar som den objektiva, d v s vissa aspekter av den allmänna manifesta, situationen, såsom slentrianmässigt ekonomin, vilket leder till att den är efterbliven och i praktiken reaktionär i förhållande till de enskilda revolterande element som är genuina uttryck för den verkliga – men latenta – revolutionära nödvändigheten. Frågan är inte så mycket vem som ska leda revolutionen som hur den ska bli medveten. Revolutionär medvetenhet är något helt annat än vad de flesta vänstergruppernas schematiska läroböcker har att erbjuda. (6) Den måste inkorporera de erfarenheter och upptäckter som finns i de revolutionära rörelserna såväl som de latenta källor vi betonat här. Dess viktigaste beståndsdel är insikten om den ofantliga frihet som är möjlig och som sträcker sig långt utöver gränserna för alla accepterade sätt att tänka, känna, veta och skrida till handling.

Noter:
1. Det har å andra sidan visats att sociologiska undersökningar av denna typ får de resultat som eftersträvas, d v s de resultat som de förtjänar! Det minskar dock inte majupprorets oförväntade karaktär.
2. Den nya moderna s k “kaosforskningen” skulle kanske kunna bidra med intressanta synpunkter i detta avseende. Det har visat sig att även kaos har sin egen “ordning”, bl a vissa tal som återkommer regelbundet. Kaosforskningens stora landvinning – att äntligen avskaffa scientismens egen mystiska tro på experimentets generella förutsägbarhet i dynamiska system – borde åtminstone ha det goda med sig att ge en snyting åt vänsterns kalkylerande socio-profeter. Gnistor kan verkligen tända världsbränder, och en “försumbar oregelbundenhet” har ofta avgörande rersultat. Det konstanta elementet måste vara en “gnistrande”, revolutionär anda. Så kunde t ex i Ryssland 1916 den vidskepliga tsarens nyck att skicka sina trupper till en av sina svagaste fronter (enligt budet från Rasputins dröm) påskynda revolutionens utbrott, som kanske annars hade tagit sig helt andra historiska uttryck som naturligtvis lett till en kanske mycket annorlunda serie påföljder. (Det är “ingen slump” att slump och chans är samma ord på engelska!) Den senaste utvecklingen på området “artificiell intelligens” har även börjat laborera med en “darwinistisk” mycket effektiv kombination av slump och enhet av “regler” för att kunna möta just “oförutsedda” situationer. Men vad har hänt med den revolutionära intelligensen?
3. “Slumpen skulle vara uttrycksformen för den yttre nödvändigheten som röjer en väg i det mänskliga undermedvetna (för att på ett djärvt sätt försöka tolka och förena Engels och Freud)” – André Breton, L'Amour fou (1937). Se även hans Nadja från 1928 som finns i svensk översättning.
4. Se “Brott och vildhet – Personlighetsmarknaden och det moderna upproret” i Kristall – Surrealistisk uppvigling, mars 1989.
5. En gammal kampmetod, som säkerligen kommer att få ojämförligt större aktualitet i framtida revolutionära tilldragelser, är ryktesspridningen. Att vid strejker sprida ut rykten som t ex att företagets produkter består av något obehagligt (malda hundlik, daggmaskar eller radioaktivt avfall) har ibland varit mycket effektivt “trots” att det inte formats som uttrycklig politisk propaganda. Krissituationer vimlar naturligtvis av rykten som är omöjliga att spåra, och det handlar snarare om ryktets latenta riktning än om dess “sanningsvärde” huruvida den har en progressiv funktion. Dagens positivistiska vänster är naturligtvis en mager grogrund för en utarbetad metod av kritisk lögn. Den “revolutionära klassen” har däremot ett större sinne för objektiv humor.
6. Här eller någon annanstans är det på sin plats att referera till Freuds spekulationer om telepatins natur: “När jag drog mina tankar åt detta håll för mer än tio år sedan, kände även jag mig rädd för att vår vetenskapliga ton skulle vara i fara och ge plats åt spiritualism och mysticism i det fall ockulta fenomen skulle bevisas vara sanna. Jag tänker annorlunda nu; det tycks mig som om man inte har någon vidare stor tillit till vetenskapen om man inte kan lita på att den ska kunna acceptera och handha någon som helst ockult hypotes som skulle kunna visa sig vara korrekt. (...) Jag skulle vilja påpeka att psykoanalysen, genom att föra fram det omedvetna mellan det fysiska och vad som hitintills har betraktats som det mentala, har röjt vägen för accepterandet av sådana processer som telepati. (...) Man dras till slutsatsen att detta var den ursprungliga metod genom vilken individer förstod varandra, och vilken har skjutits i bakgrunden under den fylogenetiska utvecklingens gång av bättre kommunikationsmetoder genom tecken som uppfattas av sinnesorganen. Men sådana äldre metoder kan ha vidhållits i bakgrunden, och måhända de fortfarande manifesterar sig under speciella betingelser: exempelvis i folkmassor som grips av hängiven upphetsning. (...) Om telepati är en verklig process, kan man, trots svårigheten att bevisa den, förmoda att det är ett ganska vanligt fenomen. (...) Man kommer att tänka på den ofta förekommande rädslan hos barn, att deras föräldrar vet alla deras tankar utan att dessa har blivit uttalade till dem – en rädsla som är en fullkomlig parallell till, och måhända ursprunget till, vuxnas tro på den allvetande Guden” (Sigmund Freud, ur antologin Psychoanalysis and the occult)

(ur Kvicksand/Surrealistisk uppvigling 1, augusti 1989)