enligt Christian Anderssons och Mattias Forshages förvirrade vittnesbörd

Prolog:

sommarkväll det måste ha varit en sommarkväll
en av oss (vem?) hade stämt träff med den andre för att vi hade något att berätta (men vad?)
några förvridna åttor runt södermalm deliriskt samtalande
inget att lägga på minnet
fullt av djur och märkliga tecken

I

allt detta som bara kunde skildras genom autistisk kilskrift
(med den där ironiska karaktären av drömepifani;
av att inse alltsammans och inte minnas det när man vaknar)
jag hade sovit
jag hade sovit och ändå hade bara en av oss denna dröm
dessa fyra eller fem drömmar vilken var vems
en eller annan elefant i kvicksanden
fotspår i smöret och simtag i mjölken
som stelnar till spårfossil
typlokaler för ichnotaxa
vem som kan läsa denna text i stenen
och dansa den

jag hade sovit dithän
en dårpromenad
osten, marsipanen, graniten
porfyrerna, tavlorna, graptoliterna
vilka maskar som krupit där
och fläckarna går aldrig ur
alltid måste man läsa
som finge man aldrig sova

och på ömse sidor om den stora porten till palatset
två lejon som tycktes vara av sten
men ändå luktade ganska fränt
man behövde bara hänga skinnet över axlarna
och bli djuret
med rätt skägg och rätt kemikalier
inte kunna läsa sig
för lejonskinnet är enhetligt sandfärgat
synnerligen svårläst
synnerligen svårgestaltat
man är vad man läser?
isåfall kunde lejonsekten stelna till statyer
och det vore därför leopardsekten var så mordiska
i informationsöverflödet i sin päls
i icke-entropin som alltid vore läsbar
och vill gärna döda människor

men vad vore då kilen, som satte kilskriften
om inte varandras våta fotspår
varandras vassa streck
fotografier av hotfulla ögon i mörkret?
kilar måste ju slås in

Mellanspel:

det kan tyckas som om det bara var en person som promenerade oss här
men betänk att denna var bara en av tolv mellanpersoner
som bara var några av etthundratjugo möjliga sammansatta personer
och de förvridna åttorna var få av de oändligt många försöken att sammanbinda dessa punkter
den fyrdimensionella följden av dessa förvridna åttor må ha varit kroppen av vår tanke
som vi alltså ställde oss till förfogande för en successiv gestaltning av
och gränssnittet var vårt pratande rätt ut i luften som har få dimensioner
eller också många men isåfall inte möjliga att räkna
åtminstone inte samtidigt
vilka bekymmer
naturligtvis utan att tänka på det
utan vilka bekymmer
utan att alls

noggrant men minneslöst
och under tiden
vårdtiden den sällsynta tiden
blåstiden

II:

det kunde vara
samma hönsfågel som stampat marken platt
så platt att den såg ut som en mjuk lejonfäll
så platt att den såg ut som en submarin deltaformation
mjukt utstampad med dessa fingrar som går att räkna
mjukt utstampad med fingrar som håller i varandra
i rituella danser som är och inte är masturbation här eller annorstädes
bisarra små danser av dessa små fåglar med sina meddelanden
en odräglig pannkakssmet ett fält av kvicksand en deposition av silt
som efter att man hoppat ett tag förvandlas till ett gungfly
och sen förlorar man horisonten och marken bryts upp
samma hönsfågel vars tår kunnat vara dessa kilar
om de bisarra fotspåren av dess dans var skriften
samma fågel som vore elefanten eller dess tanke
samma fågel som vore lejonet eller dess päls
samma fågel som vore samma hare
gamla skurk i fontänen

jo kaniner stampar också i marken
men deras tår är inga kilar
skvadern kan inte teckenspråk

om allt är läsbara maskspår
och om läsningen av dem i första hand är en koreografi
en av dessa fåglar återfanns i en barndomskista
i en cigarrask under en sten djupt inne i skogen
om man inte ville ta fram benen och låta dem vara med på festen
informationsmängden snart sagt oändlig
men vem vore intresserad så långt
man måste inte kunna läsa
man måste inte veta sig kunna läsa
rätt dans är rätt dans om det finns ett sätt för den att vidarebefordras
i proportion till dess precision
hitta rätt nektarkälla
hitta det dolda bisamhället och vara med och dela honungen
hitta var fladdermössen utvecklas
med en hemlig budbärare
förbannade oväsen
förbannade mottagare för detta brus
en sågbock
två djur med samma ansikte
kors och tvärs

Epilog:

vi hade alltid stått i den trånga dörrhålan till källarlokalen i fråga
som rymde den bisarra konstutställningen av de dödas ben, de dödas serietidningar,
och utkasten till alla ofullgångna subjektivitetens och intersubjektivitetens monster
vi stod där och latade oss och förnekade att något hade hänt
den autistiska kilskriften förblev oläslig, såsom låg i dess natur
gratulerade varandra oupphörligt till att någon annan plockade upp idén
och befriade oss från den obegripliga bördan
och pratade på som om det vore möjligt
och uppfann något eller ej

ingen respekt
äntligen

gripa en av dessa fåglar i nypan
sova
sova kilskrift

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact