Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact

 

 

Förbättringar

(lekbidrag 1996, ur Förbättringar, 1998)

 

En dikt skrives. Någon annan skriver om den som om den vore dess egen. Och så vidare.

 

 

Robert Lindroth

En flykt. Det finns inga flöden, bara nya bilder.
Enstaka bilder, klippta ur mitt album av sandpapper.
Det levde en storm, på förnuftets inmurade bakgård,
där pågår slakten.
Jag har glömt det. Den piskade mina fuktiga lemmar.
Visar det inte, förblir osynlig. Dock blöder medresenärerna
inträngda i lufttomma godsvagnar. De åker blinda
in i tunneln av hästar.
I ett mörkt hörn av det degdoftande rummet
står ett malande membran lutat mot väggen.
Och en ständig ström av ohälsa
Hon äter gröna hav (böljande)
En kaskad av vänner, inregnade
Min minotaurus under din käke (kärlek?)
En dikt om staden? Bränn dikterna!
En ensam vid kanten? Dränk den ensamme!
Är mördaren här? Mörda mördaren!
Smuts under naglarna? Bit av naglarna!
- Det finns ingen mjuk dag.
Mitt gröna hav.

* * *

Glasdörren viskade så kinden spricker,
av sprit och blod
Kinden sover vilande
i vintersömnens pelare
Drypande.
Fläckad av ett hårt
stort blod
utgång av
smattrande

* * *

Buken är alla rämnade dygn
Ett hål, litet och spyende
av bitter dagg
Kvalen ångade de öppnade djupen,
tryckte fram klaustrofobiska molnformationer
i sårens honungsgula tänder
Jag hoppas att livet dör,
väntande

* * *

ögon
dammiga hamnar
ett ondskefullt isberg
munnen spricker under marken
en överflödig maskmaskin
Du lyfter ögonlocken över vraknatten,
badar i mitt av fett tjocka vatten -
jag är inte där
du är i dina lådor
av darrande tomhet

* * *

Under kjolen som är nordpolen
Under flaket detta grå
Det är fisken i sitt slem
Det är hissen otursförföljd
Och så, plötsligt som ett skrik: ugnsrengöringen.
Denna borstiga nötskrika i hålet.
En geting med rotfyllning
av lök, efteråt.
Paprikageting; smetad grå
På trottoaren under kjolen
Och tallrikens månskiva,
Sprickor i dess hud, varigt
så som körsbäret
så som glädjen.

 


Sebastian Osorio

En flykt

Det finns inga flöden, bara nya bilder:
Utklippta, ur mitt album av sandpapper.
En storm utbrast, på förnuftets igenmurade bakgård,
- där pågår slakten.
Jag visar ingenting alls, förblir osynlig.
- Dock blöder medresenärerna,
inträngda i lufttomma godsvagnar.
De åker blinda in i tunneln av hästar.
I ett mörkt hörn av det degdoftande rummet
står det malande membranet lutat mot väggen.
och en påträngande ström av ohälsa.
Hon drunknar i hungriga hav
en kaskad av vänner, omringar henne
Min minotaurus under din käke (kärlek!)
En dikt om staden? Bränn dikterna.
En ensam vid strandens kant? Dränk den ensamme!
Är mördaren här? Mörda mördaren!
Smuts under naglarna? Bit av mitt huuvd!
Den mjuka dagens förintelse inleds,
böljande i ditt gröna hav...

* * *

Glasdörren viskade så
Alice' kind sprack
av sprit och blod
Hon sov, vid vintergatans pelare
Fläckad av drypande blod
Tillfogat av de smattrande
kalla (maskingevären?)

* * *

Buken är av alla rämnade stygn
En grotta, liten och spyende bitter dagg
Kvalen öppnade de ångande djupen,
tryckte fram klaustrofobiska molnformationer
i sårens honungsgula tänder.
Jag hoppas livet utplånas,
väntande...

* * *

I dina ögon, en förtvivlad ocean
roterande bland sina hjälplösa blåa fiskar
i björkskogens glänta
där du fryser, inuti isbergens fasader av glas
(som jag ser)
Dina läppar, spricker under marken
som en utbrytning från en obetvingligt fort
i en skrivbordslåda under stormen; himlens återkomst.
Din kropp utställd som en monumental parantes
i den ödsliga salen, en blodvåg täckande över
det vita lakanet, åtstramande i mardrömmens sista ljus
dess sista skrik i natten som åter spelas upp
när jag tittar bort och sedan möter din blick
väntande på borttynande känslors estrader
när barrikaderna fallit, och de beskyddande änglarna
slagits omkull av den svarta åns vatten
som strömmar in genom mina ögon och
öron och näsborrar, när jag inte är där,
när du säger åt mig att vara, vad jag kan
men inte att säga vad jag inte kan;
(vara i dina öppna fält av tomhet)

* * *

Under den blodiga kjolen,
som är nordpolen,
under lager av dystra dagar.
Där är fisken i sitt slem
i hissen, den otursförföljda
Och så plötsligt som ett skrik:
ugnsrengöringen.
Denna förhistoriska fågelspillra
i labyrinten av korallgrottor
En geting med rotfyllning av lök,
tills vidare. Renodlad paprikageting
i den grå betongen under kjolen
Tallrikens månskiva, spricker likt dess hud
så som körsbäret
så som glädjen.

 


Aase Berg

Ändflykt

Det finns inga flöden, bara hyns bilder:
utklippta ur mitt ansikte av sandpapper.
En storm utbrast på slaktgården.
Den drev igenom mitt osynliga mig.
De åter blinda in i tunneln glider.
De åter blinda i sitt rum av deg.
Membranet svajar mot min slemtunga höft;
en påträngande ström av depressiv ohälsa.
Hon drunknar i deg, i en härva av vänner,
i Minotaurus farliga kärlek!
Är mördaren här? Låt mig då mördas av honom!
Låt honom då älska dig, att bita av ditt huvud!
Den mjuka dagen saknar slut,
då degen kväver min ande.

* * *

Amfibie

Glasdörren viskade så
och kinden sprack sig
av spriter och blodor
Kinden han sov i vila,
i vintersömnens skallfinn
Älskad av en hård, stor häst
utgång av
hjortskalv

* * *

Det mörka dygnet
löpte itu genom skavet,
där de grymma andar smög mig
över ärret.
Kvalen
lyste öppna i djuphålet,
ty himmelens vita ångest
skrev in sina klor i plånet.
Du denna stenars sista fasa.
Må livet aldrig åter vänta mig.

* * *

I dina ögon, en förtvivlans skärpa
roterande bland hjälplöst blå fiskar
i björkskuggans källa
där du fryser i isbergens skavande glas
(som jag inte, aldrig ser).
Dina läppar spricker under marken
som en utsöndring ur krävan
i min skrivbordslåda under den slemtunga himlens återkomst.
Din kropp uppsvälld som ett sårdjur
i den ödsliga salen, en blodvåg rusande
det vita tyget, i åtstramande fobier,
dess sista skrik i vraknatten
som åter spärras upp när jag möter din blick
i det borttynande köttets barrikader.
Änglarna kan inte trivas här,
i närheten av den svarta åns vatten
som strömmar in i mig
när jag inte är i mig,
och du säger åt mig att vara.
Vara i dina lådors öppna tomhet.

* * *

Under kjolens tunga blodhud
under lager av dagar
ligger fisken i sitt slem
i sitt slem i cyberhissen
Och så plötsligt som ett skrik:
ugnsrengöringen!
i labyrinten av korallgrottor
sprider du getingen, löken
I den grå betongen under kjolens slem
Nu spricker huden
så som även glädjen.

 


Mattias Forshage

Ändalykt (idyll)

Jag minns ingen som lever, bara hyns bilder
och pusselbitar utklippta ur min sandpappa.
Ovädret på slakteriets bakgård, tårgasen,
och föremålen som flyter genom min kropp.
De åter blinda försvinner inåt.
De åter blinda i bageriet.
Den fuktiga väggen tränger mot min höft:
en påträngande sjukdom, en drunknad,
en minotaur!
Är mördaren här? Låt dig då älska honom,
bita av hans huvud.
Den mjuka dagen har inget slut,
men vi förlorar spåret i utkanten av byn.
Degen har trängt ut långt från bageriet.
Jag minns ingen som lever.

* * *

Glasdörren hade bara en viskning
att trycka mot kinden
tills den spricker illa
sprit och blod rinner ut
Rinnandet överdriver kinden
Det snubblar en hals
och ett snitt av lök
Ingetdera
Drypande frukthuvud
En anklagelse
En soptunna
med en stor blodfläck under
Avgångstiden
Smattrande

* * *

Mörka dygnet löpte itu genom skavet,
de bittra andar smög mig över ärret.
Kval ångade öppna i djupet,
ty skyns vita ruelse
skrev in sina klor i hudens plån.
Du stenars sista fasa!
Ansiktets sista tjocknande blodstänk!
Må livet i sin lismande sparvdräkt
aldrig åter vänta mig.

* * *

Dina ögon i förtvivlans skärpa
som smakar av blå fiskar i björkskuggans källa
och du fryser i isbergens onda glas
Jag har aldrig sett dina ögon
Din mun spricker under marken
som en tryffelsvamp en gåskräva
eller slemmet i min skrivbordslåda
Din kropp naken som ett nattdjur
i den ödsliga salen, vraknatten
som spärras upp i din blick.
Får som badar i åns tjocka svarta vatten
och i mig där jag inte är
och där du skall vara
Vara i dina lådors darrande tomhet.

* * *

Grottfiskens kokong

Inbakad i den tunga blodhuden
under lager av dagar
och en tunn kjol
ligger en blå fisk
i sitt moderna slem
med ett krånglande modem
och ambitioner i ugnen
att tvätta och feja
Rita kartor över korallerna
och deras grottor
så getingen springer lös
följd av löken
I den grå betongen
under momsredovisningen
under kjolen
spricker huden
av ren och skär glädje

 


H Christian Werner

Jag kan inget minnas,
bara hyns bilder klippta ur mörkret.
Ovanpå slakteriet, dess bakgård,
tårgasen flyter genom min kropp.
De blinda flyr genom mina ådror.
Fuktiga väggar som ryms i min höft
där trevar de utplånade
med sina påträngande sjukdomar.
Är mördaren här?
Låt mig älska honom,
låt mig äta av hans huvud.
Låt mig hamra ut hans kropp
till mjuka dagar utan slut,
Jag kan inget minnas.

* * *

Glasdörren hade bara en viskning
att trycka mot kinden
den spricker och
sprit och blod rinner ut
Brinnande övervintrar kinden
Dess snubblande hals
ett snitt av lök bebor
dess drypande frukthuvud
med en stor blodfläck
under Avgångstiden
Smattrande

* * *

Alla dygns mörker rämnar
Ett litet hål som sprider bitter dagg
Kval ångade öppna i djupet,
skyns vita ruelse trycker sina klor i hudens plån.
Kyliga molnformationer
spricker i sårens honungsgula tandrader.
Jag hoppas att livet aldrig åter väntar mig.

* * *

Dina ögon i förtvivlans skärpa
som smakar av blå kranar
i dammiga hamnar
Och du fryser i isbergens onda glas
Jag har aldrig sett dina ögon
Din mun spricker under marken
som smällande träbitar
kärvande maskiner
Din kropp naken som ett blötdjur
i den ödsliga salen, vraknatten
som spärras upp i din blick.
Får som badar i åns tjocka svarta vatten
i mig där jag inte är
och du skall vara i dina lådors darrande tomhet.

* * *

Inspärrad i den tunga blodhuden
under lager av lianer,
mossor och en tunn kjol
ligger biblar av blått slem,
ångande av järnvägsbyggen.
Uppbrända i prunkande ugnar.
Ritande kartor över korallerna
där getingar föds ur löken
Under kjolen spricker huden
av ren och skär glädje.

 


Carl-Michael Edenborg

Jag minns inte ens bilderna
 av huden klippta ur mörkret
Ovanför slakteriet, på dess bakgård,
 flyter tårgasen i min kropp
Ledsagad av de blinda i ådrorna
Skummande mot de fuktiga väggarna
 trevar de,
försedda med påträngande sjukdomar
Mördare?
Jag älskar honom, jag äter hans huvud.
Jag hamrar ut hans kropp
 till mjuka dagar utan slut
Jag minns inte ens

* * *

Glasdörren viskade,
 tryckt mot kinden
 som spricker
 och utgjuter sprit
 och blod
Kinden övervintrar brinnande
Dess vacklande pelare
 dryper av löksaft
Dess frukthuvud kapitäl
 fläckas hårt av
 ett stort blod
Medan avgångstiden smattrar

* * *

Buken av alla dygn rämnar
Ett hål är litet och spyr bitter dagg
kval ångande öppna i djupet
Den vita himlen trycker sin ruelse
Klaustrofobiska molnformationer
spricker upp i sårens honungsgula tandrader.
Jag hoppas att livet
aldrig väntar mig

* * *

Dina ögon skarpa av förtvivlan
smakar av dammiga hamnar
Och du kanske fryser, ett ondskefullt isberg
Jag har aldrig sett dina ögon. Men
under marken spricker din mun av torka
som en överhettad maskin
Du lyfter ögonlocken över vraknatten,
 uppspärrad i din blick.
Får badar i mitt tjocka vatten där jag inte är
och du skall vara i dina lådors darrande tomhet

* * *

Under kjolen nordpolen
Under flaket detta grå
Det är fisken i sitt slem
Det är hissen otursförföljd
Och så: ugnsrengöringen
En borstig nötskrika i hålet
En geting med rotfyllning
Och sedan lök
Paprika smetad grå
En trottoar under kjolen
Och tallrikens månskiva
Sprucken och varig
Sådant är körsbäret
Sådan är glädjen

 


 

 

 

Home - Texts - Galleries - Other media - Links - Contact