MANIFEST AV SURREALISTGRUPPEN I SZCZECIN
Vi offentliggör härmed bildandet av den minsta surrealistgruppen i världen, Surrealistgruppen i Szczecin.
Surrealismen tycks ha varit permanent frånvarande i polen, förutom den sedvanliga dosen av eklektiska eller okunniga "surrealistinspirerade" konstnärer, nu som förr, här som annorstädes.
Vi har inte systematiskt underskt polen med avseende på surrealistiska "föregångare" eller andra för surrealismen relevanta tendenser, eller för den delen miserabilistiska tecken, och vi ser heller ingen dygd med en nationell begränsning av sikten. Däremot har vi noterat vissa enskildheter som inspirerat oss, eller förargat oss.
Härvidlag skriver vi om den polska situationen av två skäl: dels för att kommunicera våra synpunkter till den övriga surrealiströrelsen, och dels i förhoppningen om kommunikation med likasinnade. Vi vill kalla saker vid sina rätta namn, inspirera och ge mod till vidare handling.
Ena hälften av oss växte upp här under "kommunismens", egentligen stalinismens, fall; den andra hälften har kommit hit som utomstående observatör. I själva verket är vi båda lika fullständigt utanför det polska samhället och betraktar med samma känsla av hopplöshet, förtvivlan och ilska det allomfattande djupet av den polska misären.
Själva "nationalkaraktären" är naturligtvis ett falsifikat som vi bara kan spy på. Här, som annorstädes, är vi utomlands. Den polska nationalkänslan är lika godtycklig och motbjudande som alla andra. I polens fall har den långa och våldsamma historien tagits som intäkt för att stärka hatet till alla "främmande", jämte ockupanterna, medan den istället borde ha lett till en förtvivlan om alla hänsynslösa maktanspråk. Ta Szczecin som exempel: en gång ett landområde inom romerska riket och bevandrat av vikingar, har området i omgångar tilhört sverige, danmark, preussen, pommern, tyskland och polen. Skönheten i detta område gömmer sig därför ofta i de olika ruiner regimerna lämnat efter sig. I förfallet av den rika tyska hamnstaden, förfallet av den stalinistiska industrialismen och dess fula funktionella hyreshus ser man hoppet om något nytt och organiskt, där ännu inte shoppingcentrana för tyskar tagit överhanden, i de fattigastes mattor och bord på loppmarknaden där de mest underliga saker och delar från olika epoker dyker upp i hopp om att generera ett par zloty.
Varje lands regim försöker ursäkta och stärka sin makt med sin egen typ av mytologisering som grund för nationalkänslan. I polens fall är det ett rättfärdigande av allt elände som skett och sker genom att utse polen till "europas jesus", som tagit på sig alla plågor för andras synders skull. I denna logik ska polackerna vara stolta för de orättvisor, slit och plågor de utsatts och utsätts för, och strikt underlyda auktoriteter, framförallt nationen, chefer, lärare och präster, ja alla som är formellt överordnade eller "utbildade", kombinerat med det bittraste förakt för alla som inte uppfyller denna katolskt-auktoritärt-nationalistiska norm. Det betyder utlänningar (mest noterbart: ryssar, tyskar, men överhuvudtaget alla icke-polacker); alla icke-kristna, framför allt judar (trots att de nästan utrotats av nazism och stalinism) och ateister; och alla som inte följer familjenormens plikter, framför allt homosexuella.
Här kan regeringsföreträdare fritt attackera både homosexuella, genom att till exempel förbjuda deras uttryck, och utbildning i evolutionsvetenskap - i nationens, familjens och guds namn.
Här sätts de som förolämpar påven eller "den religiösa känslan" (genom satir, konst, musik etc) i fängelse eller får stora böter.
Här är naturligtvis kvinnors rätt till abort frbjuden.
Naiva trotskister och syndikalister satte tilltro till Solidarność; äntligen skulle en stalinistisk diktatur störtas av en arbetarrörelse. Men det var inte ens så att Solidarność var en trojansk häst för katolska kyrkans maktkonsolidering och för införandet av en synnerligen brutal "nyliberal" kapitalism, det var redan tidigt uppenbara mål för dess ledare. När Lech Wałęsa inför kameror signerade en överenskommelse, iklädd en skjorta med en bild av jungfru maria, använde han en gigantisk penna - med påvens bild på - bara fr att kamerorna skulle fånga upp det krucifix som hade placerats på väggen bakom! Nobels fredspris till Wałęsa, liksom utnämnandet av Karol Wojtyla till påve, var båda led i att ta emot det polska folket med öppna armar i imperialismen. Och nu har europa fått sina billiga varor och sin andra klassens arbetarklass som jobbar musten ur sig utan rättigheter, till svältlöner, utfrusna och hotade av andra länders arbetarklasser vilka känner sig hotade av dem - för det finns inget bättre alternativ i polen där "social trygghet" är totalt icke-existerande.
Och här får man höra att "påven befriade landet" - jojomän! Han var en av de auktoriteter som hjälpte till att se till att landets invånare aldrig blev befriade - de gick från en korrupt regim till en annan. Ubu förblev kung i polen.
I skolan behandlas befolkningen som osjälvständiga undersåtar som ska beskyddas från allt som inte är i linje med katolska kyrkans normer. Den polske påven framställs som en poet (!) medan allt som överhuvudtaget nämner sexualitet, för att inte tala om homosexualitet, ska förvisas. Eleverna ska förmås att fråga så lite som möjligt, tänka självständigt så lite som möjligt, kalla lärarna "herr professor" och lyda minsta order blint - men man lär sig dock att korruption är smart.
Varhelst du vill se den värsta misären i polen: följ krucifixet. Kristenheten är en av de starkaste konservanterna av förtrycket här. Den ursäktar och försvarar auktoriteten på alla plan. Den försvarar mäns förtryck av kvinnor, föräldrars förtryck av sina barn, öppet moraliserande, hatet mot homosexuella och utlänningar.
Samtidigt noterar vi en generell brist på mod hos de få som försöker bjuda denna semi-teokrati motstånd: feminister, skeptiker, ateister och inte minst den nästan icke-existerande arbetarrörelsen.
Den briljanta satiriska humor som undergrävde stalinismen i till exempel tv-komedier (Miś, Czterdziestolatek, Alternatywy 4, Wojna Domowa med flera), tycks som bortblåst. Vad man nu ser är en genomkommersialiserad atmosfär där en föreställning om USA tycks stå modell. Men USA är i jämfrelse ett paradis av tolerans och diversifiering.
Reklamradio med "gamla favoriter" (den förmodade majoritetssmaken) fyller hjärnan med gift så fort man går utomhus, på kaféer, i butiker och bussar för att blockera den fria tanken. Långt efter att musiken förklingat, studsar den runt i huvudet genom tjatets och det ofrivilliga igenkännandets tyrrani.
Akademism, auktoriteter och karriär styr "kulturlivet"; att uppvisa examenspapper är ett tvång för att kunna tas "på allvar".
En symbolistsjuka, jämte den nationalistiska och pseudodjupa sentimentalismen härskar över allt som anses vara högkultur - på filmens område till exempel: Wajda, Zanussi och Kieślowski. Några briljanta undantag av friare poetiska utflden är Wojciech Jerzy Has och Roman Polański.
Varhelst vi befinner oss: i Szczecin, i Stockholm, i Los Angeles eller på resa, kommer vi göra vad vi kan för att bryta med fördomar och förtryckande former, inte minst med den konstnärliga, även när vi själva opererar inom den. Vi ska påtala behovet av det poetiska synsättet och tillämpa det sida vid sida med det kritiska tänkandets verktyg. I lek, äventyr och mytologisering, såväl i den "privata" som i den "offentliga" sfären, söker vi det som tilltalar vårt sinne för skönhet och humor. Vi håller oss borta från akademism, karriärism och kotterier. Samma kompromisslöshet som vi kräver för fantasin, kräver vi också i det kritiska tänkandet. Vi kan inspireras av vissa performancekonstnärers attityd till objekt och till kroppens relation till objekt och rum, där vi ser ett utrymme för lek och uppfinningsrikedom. Men vi inspireras också lika mycket av många i skeptikerrörelsen, som genom sin verksamhet har påvisat vikten av att hålla isär det analogiska och det kritiska tänkandet, vilket inte alltid varit lika klart hos surrealister. Detta är något som engagerar oss och som vi kommer fortsätta påtala: religion, "integrativ medicin", new age och andra exempel på supernaturalism eller pseudovetenskap är inte bara exempel på attacker på det kritiska (eller rationella) tänkandet, de utnyttjar också det analogiska tänkandet för auktoritära och kommersiella syften. Därmed är de fiender till både kritiskt tänkande och all strävan efter frihet för fantasin. Den skeptiska rörelsen påpekar bara den ena sidan av detta, vi surrealister har den unika möjligheten att påtala båda och därmed slå mot dessa fiender med större kraft.
Vi vill förstå oss själva och våra känslor från flera håll. Vi vill ge betydelse åt tingen, inte bara definieras utifrån dessa. Vadhelst som är betydelsefullt för vårt liv vill vi också fånga från den utomstående observationens synpunkt. Vi vill skärpa sinnena och vår kritik parallellt. Den kritiska belysningens kalla sken engagerar oss lika mycket som det amorfa stoff som är den rena inspirationens produkter, och vi tror inte den förra nånsin kan sluta sitt passionerade sökande att finna ord att förklara den senare, lika lite som den senares fria explosion nånsin vill sluta att gäcka eller leka med den förra. Driften att utvidga livets möjligheter och rikedom ligger bakom bägge.
Szczecin den 14 april 2008
Nano
Johannes Bergmark
Till innehållsfrteckningen.
Denna sida uppdaterad den 10 september 2008.